Imorgon kommer nog Jante banka på dörren igen, men idag när han undrade ”Tror du att du är nåt va?” så svarade jag ”Japp. Och det tänker jag fortsätta med”.
Jag har sagt 300 gånger de senaste timmarna att jag känner mig så otroligt tillfreds och glad.
Det har varit så många tillfällen sen i september som jag suckat, gråtit och beklagat mitt val att studera samtidigt som jag jobbar, och jag har varit så otroligt trött många gånger och inte varit någon bra mamma eller fru. Jag har inte fattat nånting av vad jag läst, jag har tvivlat på mig själv och jag har gnällt på Facebook i uppdateringar som gjort att säkert en och annan tagit bort mig från vän-listan.
Men nu är jag klar.
30 poäng kognitionsvetenskap läggs till meritlistan, och jag känner mig stolt över att jag fixade det trots min ålder och inte helt studietränade hjärna. (Det förutsätter visserliggen att de sista två orättade tentorna kommer tillbaka med minst ett G, men det känns så)
Jaha, vad ska jag göra med all frigjord tid nu då?
Eller vänta, jag kanske kan tvätta lite och rensa lite i pappershögar eller annat som stått på vänt ett halvår.