http://www.dr.dk/Nyheder/Penge/2015/03/01/231032.htm
”- Men faktum er jo også bare, at det vitterlig er en usikker fremtid. For de ansatte. For SAS. For luftfart som sådan, siger Nina Munch-Perrin.”
De senaste två åren har min blogg handlat väldigt mycket om flygbranschens utveckling.
Det jag försöker göra är att se detta genom kamerans vidvinkelperspektiv. Inte på hur drabbar det MIG, vad ska JAG göra nu, eller att fokusera på MITT jobb.
Inte heller försöker jag försvara MIG och det bolag JAG arbetar för.
Nä, jag pratar om branschen, och hur branschen förändras och hur det påverkar samhället i stort.
Allt det som går att göra i flygbranschen går att göra i andra branscher, och det är här jag hissar varningsflagg. Jag jobbar inte som lärare eller som arbetsförmedlare eller sjuksköterska – vilka såklart också fått förringade arbetsvillkor – men förringade arbetsvillkor eller att riva en hel grundmodell som bygger på att arbetsgivare och arbetstagare är lika parter i det som benämns kollektivförhandlingar: det är nytt.
Branschen har alltid haft en glamourstämpel hängande i hasorna. Den frodas alltid underförstått i alla diskussioner, artiklar och kommentarer.
Liksom sjukvårdspersonal alltid har det omvända, en Florence Nightingdale-ande svävar över personerna som valt att uppoffra sig i det yrket.
Det gör det svårare att argumentera, och dessvärre slutar de flesta diskussionerna som Monthy Pytons ”Kartongen på motorvägen” i en tävling om vem som egentligen har de sämsta arbetsvillkoren idag. Och ingen vinner. Ingen säger heller ”Jag är helnöjd, jag har bra villkor och bra lön”. Ingen av dem jag känner i alla fall.
Den som tjänar jättebra berättar hur mycket de jobbar, de som tjänar dåligt berättar hur mycket de jobbar…
Jag har ingen lösning utöver det jag tidigare resonerat kring.
Jag står för att den skandinaviska modellen vi lever efter med en inkluderande välfärd, är viktigt att behålla.
För att det ska vara möjligt krävs skatteintäkter och ett helhetstänk.
Den som jobbar och driver företag i Skandinavien bör således följa skandinaviska regler, och det är upp till EU att skapa regelverk så det blir konkurrens på lika villkor.
Artikelförfattaren nämner i sista meningen just det: ”för luftfart som sådan”.
Det är frågan jag koncentrerar mig på. Vart är flygbranschen på väg och vad innebär det för resten av samhället?
Här är ytterligare en länk som förklarar sambanden, men betänk att den är skriven av Arbetarbladet, alltså med vinklingen ”ur arbetarens perspektiv”.
http://www.arbetarbladet.se/opinion/ledare/piloternas-villkor-beror-dig