Nyår brukar vara ”reflektionstid”.
Fast jag är lite sen (eller tidig?) och funderar nu istället, några veckor innan jag ska gå kursen för att börja flyga på deltid igen.
Vad har jag lärt och insett om mig själv?
Innan jag gick till Campus första dagen 2011, för att börja plugga som vuxen, var jag riktigt nervös.
Det blev inte bättre efter första föreläsningen som professorn i retorik höll.
”Las den här boken tills imorgon”
Jag läste samma sidor om och om igen, en del av litteraturen var på engelska som jag vanligtvis inte alls har problem att läsa och förstå. Men det här var annorlunda. termer och uttryck på akademiska och jag kände mig KASS. Alla andra verkade förstå. Alla andra antecknade och ställde smarta frågor. Alla andra verkade tycka det var lätt som en plätt.
Varför utsatte jag mig för detta när jag var proffs på det jag gjorde på flyget? Där inget fick mig ur balans, där jag hanterade situationer med vänsterhanden därför att jag lutade mig mot erfarenheten? Varför utsatte jag mig för att tryckas ner i skorna och känna mig så dålig?
Det lossnade.
Tony sa det hela tiden, att jag skulle ge det en chans, jag trodde inte på honom men lydde.
Jag gav det en chans, och kom på att det inte alls bara var jag som inte fattade allt i början.
Men det som allt annat handlade om hårt jobb, fokus, ansträngning. Och att ta tjuren vid hornen och inte bara sucka och säga ”det går inte”.
Jag är ju inte underbegåvad, klart jag skulle klara det.
Och det gjorde jag.
Och fick blodad tand att läsa mer.
Jag tyckte att jag kunde lite om mycket innan jag började plugga, men studierna hade ett annat förhållningssätt. Litteraturen var skriven av personer som kunde väldigt mycket om lite, så insatta i ett ämne så att de kunde skriva en bok med en text som var nästan oförståelig för en novis redan på sidan 1. I grundkursen. Vilken respekt.
Jag blev ödmjuk.
Jag som alltid tyckt jag haft koll på läget och sett samband blev ödmjuk inför hur lite jag egentligen kan. I allt jag haft åsikter om finns det människor som är specialister och professorer. Att då komma och ”tycka” är något förmätet.
Men ur ödmjukheten växte också självförtroendet. Nyfikenheten var mitt stora plus. Ju mer jag lärde ju mer insåg jag att jag inte kunde.
Studier är inte lika med att bli smartare, men studier gör något med en som är nyttigt.
Erfarenhet, eller ”empiriska belägg” som jag lärde mig att det heter på akademiska, är tillräkneligt bara i en del fall. Annars för att komma fram till ett resultat som är att räkna med krävs kanske 1000 personers erfarenhet av samma sak. Min erfarenhet kan inte vara grund för ett politiskt beslut. (”Jag var dålig på matte alltså måste läroplanen införa fler mattetimmar”).
Jag rekommenderar alla som har möjlighet att läsa någon högskolekurs eller ta en utbildning. Jag har visserligen bara empiriska belägg för hur mycket man växer som människa av det, men jag unnar alla att få den kicken jag kände.
I Sverige betalar vi dessutom inget för att utbilda oss, till skillnad från de flesta andra länder där föräldrar startar utbildningsfonder redan när barnen är små för att det ska vara möjligt.
Några som pluggar är inte motiverade och gör det bara för att fördriva tid, det är slöseri med skattemedel. Men för andra som har nytta av och bidrar till samhället genom nya kunskaper är det win-win.
Yes, I can, läste jag nånstans då.
Yes, I could, skriver jag idag;)