SAS i Sydsvenskan idag

ny-personalflykt-hotar-pressat-sas

(ps. Vet inte om jag har nåt otalt med redigeraren som valt just den porträttbilden. Men å andra sidan blir vissa bra på foto, andra mer som de ser ut i verkligheten. Och vid just det här fototillfället såg jag uppenbarligen ut sådär, det är bevisat;)

SAS berör. Bolaget har funnits så länge de flesta av oss funnits. De som flög SAS vid starten 1946 är visserligen troligen minst 80 idag, resten av oss har växt upp med det skandinaviska bolaget vars existens varit lika självklart som Kalle på julafton. Det är betydelsefullt av många anledningar, för näringslivet, passagerare, infrastruktur, anställda, kringverksamheterna och dess arbetsplatser.

Danmarks största arbetsplats. I Köpenhamnsområdet, om man inte jobbar där själv, kanske man bor med en som gör. Eller är granne. Eller vän. Eller bekant med nån. Det är värt att beakta.

SAS är svårt att ha ett helhetsgrepp om, därför att det är så många anställda och dessutom är de utspridda över hela jorden. En i markpersonalen i Shanghai i SAS-uniform är kollega liksom piloten eller den nya timvikarien. Alla blir vi kollegor, cateringspersonalen, cleaning och trafikledarna för piloterna. Utan varandra är vi ingenting. Ingen kan göra sitt jobb utan de andra.

Det vet passagerarna också, men för kunden spelar det ingen roll var i kedjan det gått fel, allt är SAS. Om vädret är dåligt och vi inte får landa är det i slutändan SAS ansvar, om bordet är smutsigt och inte avtorkat är också det SAS ansvar. Om maten är dålig, flygvärdinnan eller gatemanagern har en dålig dag, allt hänger ihop under de där tre bokstäverna i företagslogon.

Träffar en passagerare en trevlig flygvärdinna kan vederbörande efter flygningen säga: -De är så trevliga på SAS. Dom e bra att flyga med.

Varje länk är viktig.

Problemet blir när vi ska börja kompensera för varandra, som Thomas Frostberg mycket riktigt nämner i sin krönika. Om maten är så dålig att ett leende inte kan kompensera upp det, om priserna inte är konkurrenskraftiga, om personalen är för trött att hantera ett sjukdomsfall. Om planen är i perfekt tekniskt skick men flygvärdinnan sur kommer passageraren komma ihåg flygvärdinnan. Om plan ställs in på grund av teknik så ofta att tryggheten försvinner, att flyget se som ett osäkert att att resa, man vet inte om tidtabellen går att lita på, så kvittar det om personalen är aldrig så charmerande när de väl är där. Personalen får inte chansen, för passagerarna har valt tåget eller annat transportmedel. Hälsan tiger still, det är när det är problem, som helheten tar stryk. Om du lägger ett pussel som saknar en bit, så är inte pusslet komplett. Då har det inget värde. (”Pussel säljes. Det saknas en bit, annars i perfekt skick”).

Det ser mörkt ut när man läser artikeln, och det är naivt att inte erkänna bristerna och utmaningarna.

Men jag tror på SAS.

SAS-andan finns fortfarande. Den är naggad i kanten över allt som hänt, och några är brännmärkta för all framtid efter händelsen i november förra året och ger uttryck för en stor bitterhet.

Men i det lilla, när dörren är stängd, mellan personal och passagerare, så finns SAS-andan fortfarande.

Det är den som gör att de som jobbar där fortfarande tar på sig uniformen, rättar till vecken och fortfarande känner glädje att gå till jobbet.