Saknar denna skyline

¨Jag började flyga långlinjer -96, hade några års upphåll när jag födde barn och var mammaledig, men har sen dess varit del av ett liv som varit rätt speciellt. Flyger man långlinjer är det en livsstil, man sover, äter och shoppar på konstiga tider, kan man sammanfatta det. Man sover i förskott och man försöker ta igen förlorad sömn men ligger ändå alltid back genom alla arbetsnätter.
Jag mår fysiskt bättre nu när jag bara flyger kort, det vill säga, jag är vaken när det är dag och sover när det är natt. (med vissa undantag för väldigt sena landningar och/eller mycket tidiga incheckningar).
Ändå, trots att jag gillar läget och trivs med livet där jag är och hur det blev, så kan jag sakna att komma in med bussen och se New Yorks skyline. JAg tröttnade aldrig på det, och det var en lika go känsla i magen varje gång.
Stället där jag brukade äta sushi, Century 21 där jag ofta raglade omkring och klockan var 01 på natten vår tid men ändå provade jag kläder som jag tyckte verkade passa (med vakna ögon var inte alltid passformen densamma som vid provtillfället) och att vakna 03 på morgonen deras tid och vara hungrig.

Men det är så med allt som förändras, man kan gå en tur på Memory Lane ibland och reflektera, men man ska inte stanna för länge på den gatan. Då kan Memory Lane istället bli Bitter Lane, och det är en av de farligaste gatorna i stan.
Så de é så.