Så lätt i teorin

Pratar med min dotter om vad livet handlar om.

Jag kan ju inte berätta om alla mina misstag och därigenom förhindra att hon slipper begå några alls, men vissa lärdomar kanske hon ändå kan ta.  ”Svaren varar en tid, men frågorna kommer igen och igen” var det någon som sa, och det är därför vi som hunnit leva lite längre ska berätta för de som är lite yngre att vissa av frågorna har vi faktiskt ställt vi också när vi var i deras ålder.

Som ung kan man lätt få för sig att man är ansvarig för att uppfinna allt, och att ingen generation innan den man själv växt upp i har varit smart tillräckligt att tänka på utveckling, det är NU det händer! Jag tänker ofta på med vilka glasögon jag själv såg omvärlden när jag var tonåring, hur oändligt klok jag var. Tänk att jag kom på och upptäckte så många saker som ingen verkade ha tänkt på innan! (Det hade de, de bara hade inte berättat för mig ännu;) )

Mitt bästa råd det här samtalet var att ”Fatta Rätt Beslut!” med tillägget : ” Det är i stort sett omöjligt att i förväg veta om man fattar rätt beslut, men det man oftast har en förnimmelse av, är om man är på gång att fatta fel beslut. Någonstans känner man att det är fel, och det vet man.”

Hade ett annat bra råd för ett tag sen:

”Jag har aldrig druckit om jag inte själv velat, jag har aldrig rökt om jag inte själv velat och jag har aldrig legat om jag inte själv velat” . Visst fanns det någon tonårsgrabb full av hormoner som hotade med att ”Gör vi det inte blir det slut”, men då kunde man svara ”Då är det slut ditt pucko”. ”Ta en cigg, fegar du?” ” Jag gillar inte röklukt och gula tänder” eller ”Ta dig ett järn och var som folk” ”Nejtack, gillar inte”. Det händer inget! Det värsta som händer är en himling med ögonen eller ett tjatförsök till, inget annat. Jag har rökt, jag har druckit och jag har legat, men bara för att jag själv valt det, det är skillnaden. Jag har också valt bort många gånger, och det är att fatta beslut.

Det är lättare i teorin än i praktiken, grupptryck är man utsatt för hela livet, men känner man att det är en styrka att vara en egen unik person som vågar stå upp för den man är, så är bara det ett steg i rätt riktning.

Jag hade möjligen kunnat hamna väldigt snett, jag var alldeles för ”våglig” för mitt eget bästa många gånger när jag var i den ålder mina barn nu befinner sig i. Men jag tror någonstans ändå att mina föräldrar kände mig och visste att de gränser jag fick var exakt där de skulle vara. Tajtare gränser hade jag överskridit, och friare gränser hade möjligen lockat till farligare äventyr.

Föräldrar känner oftast sina barn bäst.