Var på VM i Falun och tänkte att jag skulle prova på en ny sport.
”Backhoppning, tänkte jag, kan inte det vara något för en våghalsig 50-åring?”.
Så jag tog en långsamtgående kabinlift upp till toppen av backen, steg av med skidorna under armen, kollade bindningar och borstade lite snö från pjäxorna.
Glasögonen hade jag glömt nere i handväskan som jag bad en kille där nere passa så länge, men vem behöver läsglasögon i en skidbacke?
Jag satte fötterna i skidorna, provgled lite grand fram och tillbaka, och satte mig på den lilla avsatsen.
Tänkte rätta till glasögonen för det har jag sett proffsen göra, men så kom jag på att de låg i handväskan nere hos killen som passade den.
Gjorde inget.
Solen sken och nu skulle det bli åka av.
– Let´s roll, sa jag.
Vägen nerför backen var behaglig. Tittade mig omkring och tyckte minsann jag hörde en koltrast borta i skogen.
”Våren är på väg, härligt” tänkte jag.
Mötte ett känt ansikten vid backen, och skrek ”Tjena Kalla, grattis till guldet” och hon vinkade glatt tillbaka. Duktig tjej det där.
Sen bytte spåret från neråtbacke till uppförsbacke, men det var inte så farligt, jag behövde knappt staka alls.
Sen plötsligt tog spåret slut mitt i ingenstans men vadå, ner kommer man alltid som vi säger på flyget.
Jag flög lite grand genom luften (se bild) och mitt i backen stod en fotograf och knäppte en bild, jag log mitt bredaste flygvärdinneleende och sa ”tack, ha en bra dag” innan jag fortsatte färden mot landning.
Efter ett perfekt nerslag gjorde jag ett hockeystopp så snön yrde och det var det.
Det handlar om inställning brukar jag säga.
Nästa gång ska jag prova hang-gliding.