Jag läste om statssekreterare Erik Bromander vars utlandsresor varit föremål för journalistisk granskning. (Tack och lov, det är ju väl att det fortfarande finns journalister som gör grävjobb). Han har åkt på massvis av resor i tjänsten som bekostats av skattekollektivet, och han har sett till att ta några dagar extra ledighet i samband med dessa resor, som också betalats av skattekollektivet. Han kommer dessvärre inte ihåg detaljer när han får frågor. Det gör saken ännu mer graverande kan jag tycka. Om han reser på skattebetalarnas pengar för att göra studiebesök och skriva rapporter som kan komma svenskarna till gagn, men glömmer bort det inom några månader- så är det inte rätt person eller välinvesterade pengar. Inte ens för honom själv. Vad är det för nöje att resa om man inte minns det efteråt?
I torsdags gick jag över torget på väg till kiropraktorn. På torget satt det så kallade A-laget. Personerna pratade högt, rökte och skålade, och det såg rätt trevligt ut måste jag säga, att börja fira den nära förestående helgen strax innan lunch i torsdags. Det hade jag också velat göra, kom jag på mig själv att tänka.
Inte byta liv, men fritid att träffa vänner och skåla – har jag ont om. Och de gör det varje dag i veckan, för de sitter där jämt. Ingen av dem verkar jobba eller söka jobb, då hade de inte hunnit sitta där.
Jag har lagt i storleksordningen 15 000 skattade kronor sen i juni på min slitna rygg. Kiropraktik, sjukgymnastik, massage, pilateskurs. Allt för att slippa vara sjukskriven.
Det är något jag valt själv. Det finns ett annat val, och det är att inte lägga skattade pengar på kiropraktik, sjukgymnastik och annat. Att lägga över hela ansvaret på sjukvården att göra mig så smärtfri som det går med hjälp av sjukskrivning och piller(?).
Att läsa om Bromander var väldigt provocerande.
Det var det också att gå förbi A-laget.
Jag tycker man ska fördela skattepengar rättvist, till välfärd och behövande. Att resa eller att supa och röka, är det inte sånt man kan välja att göra för egna pengar, men ska skattepengar gå till det?
Det som händer är nämligen att MIN motivation att arbeta och försörja mig och betala skatt påverkas, när jag ser hur skattepengarna går upp i intet. Min motivation att jobba mycket för att Bromander ska kunna resa eller A-lagets bidragspengar röks upp eller dricks upp, nä, jag vet inte.
Varför ska jag jobba halvt ihjäl mig?
Politikerna pratar om att ”skicka signaler”.
Här är en signal:
”Pling plong, detta är en signal från en självförsörjande och ansvarstagande medborgare och företagare. Skattepengarna jag bidrar med ska fördelas rättvist till vår välfärd och behövande. Om de används slarvigt och onödigt minskar min lust att alls jobba och betala skatt. Bara så ni vet. Slut på meddelandet.”