De senaste dagarna har jag utnyttjat min yttrandefrihet till bristningsgränsen. Jag har lagt alldeles för mycket tid på Facebook, och funderade på om det verkligen ger det jag vill.
Jag gillar att debattera och diskutera, speciellt med oliktänkare (såvida de inte är så oliktänkande att det inte finns en enda minsta gemensam nämnare, eller med oliktänkare som är så dåligt pålästa att de bara ”tycker” om allt utan att ha skor på fötterna inom något).
Första dagen på journalistskolan, kurs 1, första frågan, som sedan präntades in under hela utbildningen var:
– Vem skriver du för? Vem är din läsare?
På Facebook är det ju vänner och bekanta som är läsare. Spridda skurar, människor man känner mer eller mindre eller inte alls IRL, och från olika områden och skeenden i ens liv.
Att skriva en text som läses av någon som också vet hur man ser ut och vilken tonläge man normalt har, är ju mycket lättare. Det lämnar utrymme för viss humor och sarkasm. Och den läses med hög kontext, folk kan läsa ”mellan raderna”. De man inte känner läser bara orden för vad de är. Och tolkar in resten.
Det är ett stort ansvar man har som skribent, även på Facebook, när man diskuterar djupa ämnen.
Senaste tiden har jag hamnat i en del onödiga diskussionstrådar. Bra att slipa argument, bra med skrivträningen att formulera sig så att riskerna för missförstånd minimeras, men onödigt. Det område som diskuterats mest de senaste dagarna innefattar så mycket känslor, och i argumentation blandas egna erfarenheter med regeringsbeslut, rykten, Genevekonvention, tyckande, och åsikter om politiker och journalister, i en salig blandning. Det är helt omöjligt att hitta minsta gemensamma nämnare eller skapa samförstånd när man pratar om olika saker. Speciellt i skrift.
Därför funderade jag på att lägga ner inlägg med egna tankar och funderingar, och bara ibland lägga in fina citat och foto av min mat. Det är neutralt och skapar inga missförstånd. Men känns lite meningslöst när det inte egentligen är ”jag”.
Jag får se. Jag funderar fortfarande.
Att klappa sig själv på axeln ibland är också viktigt, inte bara slå på sig eller kritisera sig själv.
Jag fick till exempel ett par riktigt fina komplimanger den gångna veckan. En av en passagerare på flyget, en reseledare som hade flugit med mig förr-förra helgen och flög med mig igen helgen efter.
– Jag flög med dig för en vecka sen, du är alltid så glad! sa hon.
Det var en fin komplimang.
Igår höll jag föredrag och det var en härlig, positiv grupp som inte höll inne med uppmuntrande ord. ”Du fångar en när du pratar, jag har inte tittat på klockan en enda gång fast det är eftermiddag” sa en deltagare. Några dansade spontant till den extra bra-iga 1900-tals-musiken jag hade laddat ner på spellista för ändamålet. Och sa : Såå gott med musik, vad glad jag blir av det!
Snälla tankar som kommer ut- det blir komplimanger och uppmuntran. Och det fina är att de sprider ringar på vattnet. Av uppmuntran vill man bevisa att man verkligen förtjänade den, och försöker göra det ännu bättre. Jag körde hem från Stockholm igår och sjöng i bilen med inlevelse ”Sommaren e kort, det mesta regnar bort, men nu är den häär…”
Tidig flygmorgon igen imorgon. Ska upp vid halv 4 igen, och fredagskvällen får avslutas i sängen just när ni andra korkar upp fredagsvinet.
Idag tänkte jag ta några timmar ledigt men måste sen sätta mig med utbildningsmaterialet till kursen. Ambitionen är att kursdeltagarna ska skriva i utvärderingen: ”Mycket proffsigt upplagt, pedagogiskt utbildningsmaterial och jag lärde mig massor”.
1 oktober startar vi första Poppius-kursen i Skåne: Skriv bättre i jobbet. Du kan läsa mer här: http://www.poppius.se