Fick ett mejl med en relevant fråga för ett tag sen.
En mamma skulle ut och flyga med sin man utan sina barn, och ville höra min åsikt om denna ”rädsla” inför att något kunde hända.
Det är en befogad rädsla, och det finns policies på en del företag att nyckelpersonerna inte får flyga samma plan till exempel. Det är ett sätt att försöka styra över faror, men samtidigt är det upp till den enkla personen att bedöma risker och ta beslut efter det.
Nyckelpersonerna kan såklart också bli påkörda i en taxi, föräldrarna när de åker samma buss på väg hem från jobbet eller sticker till Coop för att handla och lämnar barnen hos grannen.
Det finns så många faror som lurar, och alla har vi olika gränser. Någon jag känner har en lätt bakterieskräck och har svårt att gå på offentliga toaletter, ta i pengar eller äta med besticken på restaurang utan att torka av dem först.
Är detta något som begränsar henne? Nej, skulle jag säga. Hon är van och gör det alltid. Skulle det begränsa mig om någon tvingade mig att descinficera kundvagnshandtaget varje gång jag handlade? Ja, för jag tänker inte på att det kan vara dödligt för mig att få i mig bakterierna.
Vår son tränar boxning och kampsport. Han har tagit dyklicens och kör moped, och körde tidigare motocross. Vår dotter tränar kampsport och rider. Jag och Tony har kört motorcykel, jag har haft häst. Tony var attackdykare. Han har jobbat med starka radioaktiva isotoper på oljeplattform. Vi jobbar numera mycket och stressar mycket.
Lever vi farligt?
Inte om man jämför med en rökdykare, vägarbetare, väktare, poliser.
Det finns massor av risker, och det förvånar mig inte om jag den dan jag dör gör det av något jag aldrig skulle misstänka, förutse eller kunna skydda mig från. Troligen cancer, det är vanligt. Och ändå har jag aldrig rökt, dricker mindre än måttligt och håller mig i schysst form.
Det är vad jag tror.
Om rädslorna begränsar ska man antingen lyssna på dem och lyda hjärtat, eller om de är i överkant kanske prata med någon som kan analysera dem. Att utmana ödet kan vara jättefarligt, men det kan också öppna nya dörrar till nya erfarenheter.
Så kan man också tänka.