Jag började i våras en ledarskapsutbildning, och i veckan var det avslutning.
Jag har haft så många aha-upplevelser, ofta under kursdagen, så mina klasskamrater faktiskt skrattade åt det nu sista gången.
Att få upptäcka nya sidor hos en person man känner så väl (mig själv) och bli allt från förvånad till ledsen till pirrig, det är en häftig upplevelse.
Som jag sagt innan är det ibland frustrerande att inte veta var jag landar, de nästa femton åren av mitt arbetsliv.
Det blir troligen SAS några år till, i kombination med föredragshållande och skrivande.
Men kanske blir det något helt annat, vem vet?
Jag har sovit bort helgen eftersom jag haft så ont i magen igen, åt wokad kyckling med grönsaker och nudlar i fredags med fyra ynka bitar choklad till fredagsmyset.
Sen var det kört.
Det känns konstant som att jag är på ett Core-pass och jag ligger i toppen av en Crunch med magen i total spänning när instruktören skriker:
-Bra, stanna där på toppen och pulsa. Lite högre. HÖGRE!!!
Den känslan.
Rädslan vad det är som är fel är lika stor som själva smärtan, jag är så rädd att behöva opereras i magen igen.
Men nu börjar ny vecka, med spännande föredrag.
Stefan Einhorn ska hålla föredrag på samma ställe, coolt, han är en stor förebild.
Han berättade på Skavlan om sin nya bok och att en av de vanligaste lögnerna vi säger är ”Kul att se dig”.
Fast när jag säger det till honom lovar jag att det är 100% sant:)