Och politiker skapar också förutsättningarna att det blir fler jobb.
Till exempel den utbildning jag nu ska gå som fokuserar på kvinnligt företagande och fler kvinnor i styrelser.
Den subventioneras av staten. Tillväxtverket betalar en del av avgiften.
Det finns säkert någon som säger:
– Låt de kvinnor som är intresserade att gå en utbildning i företagande bekosta den själv. Har man startat ett företag får man väl ro det i land? Ge de pengarna till en hemlös istället!
Eller kan man resonera som i berättelsen om kossorna:
Den ena ägaren slaktade sin ko och åt upp köttet. Den var mätt och belåten i flera dar.
Den andre hyrde in en tjur som såg till att kon blev dräktig och köpte sen en mjölkmaskin.
I mitt fall har jag ett mindre bolag med låg omsättning. Detta lilla bolag betalade trots det in skatt förra året som motsvarar ungefär en dagisplats för ett barn ett år. Och om jag inte väljer att arbeta med min sidoverksamhet utan bara i min anställning, så kommer det inte in några pengar alls från bolaget.
När staten subventionerar min fortbildning gör det att jag har möjlighet att gå en kurs jag inte annars skulle ha råd med. Men med subventionen har jag det. Investeringen de gör får de tillbaka om jag lyckas med konsten att få snurr på bolaget och lyckas jag öka omsättningen får staten tillbaka mångfalt av det de satsar. Kanske till skatter som räcker till 5,6 eller 7 dagisplatser?
Eller hjälp till minst lika många hemlösa, istället för en månads hyra till en person vid ett tillfälle?
Jag vill ju bidra år efter år. Visserligen tjänar jag också år efter år, om nu någon vill fokusera på det. Och tycker det är orättvist.
Men själv väljer jag att fokusera på givandet. Vad mina skatter kan räcka till, som jag ska jobba ihop och betala in.
Så kan man också se det.