Personlighetstyper

Stod och pratade med min gode vän igår. Han är en person jag beundrar och ser upp till eftersom han besitter en massa egenskaper som jag gillar, till exempel ett obotligt gott humör och en proffsighet kring sitt arbete. Han är också ett riktigt gott stöd i stunder av frustration eller när tankarna går i vänstervarv i ekorrhjulet, han förstår och kan sätta perspektiv.

Nåväl, igår ursäktade vi varandra för att vi inte hade snackats vid på ett tag på grund av många åtaganden, och båda nickade instämmande med förståelse. De väl förtrogna vet att min personlighetstyp är lite rastlös och att jag har svårt att ta det lugnt, och därför skrattade jag gott igår åt min gode vän som helt uppenbart har samma diagnos som jag på den fronten. Hans tjänst är delad mellan att flyga och att undervisa, och det som skiljer dessa två jobb åt (vet jag som har samma upplägg förutom att jag gör det ena utanför SAS) är att det ena jobbet kan man inte ”ta med sig hem”, man är ledig när man landar, medan det andra kräver förberedelse och koncentration på ett annat sätt. När man undervisar hänger allt på instruktören om kursen blir bra, och även om det kan verka improviserat kan jag lova att om det är bra så är det troligen mycket välregisserat, det vill säga planerat i detalj med många övningstimmar nedlagda.

Nu berättade han hur han skulle undervisa på ett nytt ställe och hade haft mardrömmar om hur eleverna satt och tittade frågande på honom, och han som var helt oförberedd hade ingen aning om vad han skulle prata om (Been there, done that). I anslutning till denna kommande utbildningsdag låg en fridag på schemat, och även där kände jag igen mig när han sa att han tyckte det var synd att det låg en tom dag sådär och skräpade. Han hade således droppat en inbjudan till vännerna och sagt ”Hade det inte varit kul att ses? Jag gör en go middag, kom vid 18!”

Nu närmade sig undervisningsdagen och middagen och han insåg att båda dessa åtaganden krävde en del förberedelser. Till en middagsbjudning behövde han städa (han hade dammsugat kl 01 på natten), köpa och laga maten (gå upp tidigt och baka) och söka stöd hos frun som sa ”Varför ha en middagsbjudning när du har så mycket att göra?” Såna frågor kan Tony också ställa, och man svarar irriterat därför att de trampar på en öm tå och det sista man vill erkänna är att man tappar kontrollen eller varit tidsoptimist, så man suckar lite högt och vänder på klacken med ett martyrliknande ”Inga problem, jag tar hand om det”.

Det löser sig så gott som alltid. Det kommer det göra för honom också, de kommer ha en fantastisk middag och utbildningen kommer gå som smort. Han kanske inte kommer känna sig 100% nöjd och munmla något om att ”nästa gång ska jag minsann…” men det sitter bara i huvudet och handlar om vetskapen att han hade kunnat förbereda sig några timmar till. Det är en dygd att kunna känna sig nöjd med sig själv, men det är en större dygd att vilja bli bättre och gilla att utvecklas, att drömma mardrömmar som är obehagliga och får en att tänka ”sådär ska det inte bli, bäst att förbereda sig”. Det är bra att det finns olika personlighetstyper, men det är samtidigt väldigt skönt med igenkänning, och i min kollega och vän känner jag igen mig. Och det är på nåt sätt otroligt befriande att kunna skratta åt honom och hans nattliga dammsugningar, för det betyder att jag även skrattar åt mig själv. Gott å ha roligt på bekostnad av sig själv:)