Det finns ju ett motargument till vad jag skrev igår.
”Passar inte skorna, så ta av dem. Man kan ju alltid sluta, det står många i kö till jobbet”.
Nu har jag ju gjort just det personligen, jag insåg i november att det inte skulle vara möjligt att gå i skor som är två storlekar för små.
Eller en annan metafor: Jag brukar lämna fester vid 01, innan det blir segt och avslaget och innan den sista drinken som gör att man sover bort söndagen. Jag går medan jag fortfarande har jättekul eftersom de gånger jag stannat till 06 önskat att jag gått tidigare.
Jag tror att flygbranschen ser annorlunda ut om två år, men utan att vara synsk kan jag analysera mig fram till, genom att titta historiskt på de 27 år jag varit i flygbranschen. (Det är därför bland annat vi läser historia i skolan, för att lära av den. För att inte begå samma misstag flera gånger. Det är något man ibland missar med att framhålla unga ledare, de tror att de uppfinner hjulet. Så var jag också när jag som 24-åring blev chefsvärdinna för ett litet flygbolag, jag hade många ideér som de äldre sa ”det där har vi provat, det funkade inte”. Jag tyckte de var så mossiga.)
Närmaste tiden kommer bli såhär:
En av basernas kabinanställda (vi kan kalla dem danskarna) kommer protestera först. Media kommer framställa dem olika, beroende på vem som skriver. Någon skriver ”kampandan är stor, de protesterar mot att flygsäkerheten kan vara i fara o likn”. Andra kommer framställa dem i ordalag som ”troublemakers” eller ”som vanligt sätter danskarna sig på tvären”.
Det kommer bli interna diskussioner, några administratörer i andra avdelningar är rädda för sina jobb och kommer även internt anklaga kabinansatta att vara ”bortskämda”. (Det vet ju alla, att när besättningen kommer fram till Bangkok går de av och vilar? Och kan ligga vid poolen?)
Sjukskrivningarna kommer öka, och om någon har fler än ett visst fastlagt antal sjukdagar har man laglig rätt i Danmark att säga upp personal (det är av arbetslag-skäl som danskarna historiskt fått kämpa mer genom tex strejker, svenskarna har reglerade lagar i större utsträckning). Problemet med sjukskrivningar (förutom att det kostar) är att flyg ev. kommer få ställas in på grund av personalbrist, och passagerarna på sikt sviker, det blir inte pålitligt.
I förlängningen anställer man unga, 100% friska, alternativt socialdumpar man som Norwegian och Ryanair gör/planerar, och längre än så går jag inte i det resonemanget.
Eller blir det en större konflikt, kanske en strejk som protest, och då sviker med all säkerhet kunderna. Det är ett sätt, (jag säger inte att det är så!), att stänga bolaget och kunna utse en syndabock och skydda sig själv. Alla kan säga att det var gruppen som strejkade som var orsak (låt mig gissa vem som ligger pyrt till…hm…) och så har kampen varit förgäves…
Tycker du jag målar tillvaron i flygbranschen i svart?
Då har du inte förstått ett dugg.
Det finns ju alternativ.
För det första:
En flygbiljett kostar ett visst antal kronor om du ska ha schyssta plan och en personal som skattar i Skandinavien (vilket är en förutsättning för vår välfärd). Ser du bara till din egen plånbok och skiter i om det är thailändsk låglönepersonal eller arbetsvillkor för andra än dig själv, då kommer du nog inte förstå mer för att du läser det här, tyvärr.
För det andra:
Om man driver ett flygbolag, så bör man ha helikopterperspektiv på tillvaron. Att bli populär i egna kretsen är inte tillräckligt.
Banken och staten (”banken” och ”staten” är det som kallas metonymi inom retoriken, men ”banken” och ”staten” består av människor som fattar beslut) bör ta hänsyn till även andra faktorer, som att näringslivet behöver ett flygbolag som också har en för dem lämplig tidtabell. Det räcker inte att ha lågprisbolag som flyger morgon/kväll utan transfermöjligheter om näringslivet ska ha effektiv restid. Alltså bör SAS inte behandlas på samma sätt som privata lågprisbolag utan nätverk, från banken och staten. (…som igen består av människor utan specialkunskap om flygbranschen, utan tittar på siffror).
För det tredje:
Det kanske är dags för en kvinna som VD för SAS snart? Jag leker med tanken, tänk om det är så att vi gör som vi alltid gjort och får de resultat som vi alltid fått enkom för att man alltid bara råkar hitta manliga personer till VD-posten? Det vet man ju inte, men tänk om det var en kvinna hade kommit in och ”tänkt utanför boxen”?
Hon kanske tänkte såhär, att det finns massor av inneboende kampvilja att rädda SAS inom personalstyrkan. Om de jobbar som de flesta andra, 8-10 timmar om dan, om de får sova regelbundet (lite mer om de jobbar nätter och i tidszoner, annars som vanligt 7-8 timmar per natt) och ha arbetsveckor på cirka 40 timmar, om det är ett gott förhållande mellan alla avdelningar och respekt för ledningen-så kanske det blir jättebra?
Kanske är lösningen så enkel att till och med Janne Carlzon hade vunnit pris för den på sin tid? (just, det, det gjorde han ju).
Eller, förresten, det går ju inte.
Det är ju bakåtsträvande.
Låt oss positivt se framåt, och låt det som kommer ske, ske.
Men säg inte att jag inte hade en annan idé.