Omvälvande dagar

Vissa perioder i ens liv är som i filmen Måndag hela veckan.
Varje dag känns som en upprepning av något man redan upplevt. Man vet exakt vad klockan är utan att ha tittat på den, människor runtomkring upplevs säga precis samma saker som de alltid sagt, man själv är en koipa av sig själv och ämnena på To-Do-listan flyttas bara från dag till dag och skjuts på framtiden.
Livet går, dagar läggs till dagar, och någon gång stannar man upp för att fråga sig ”Är det såhär det ska vara? Har alla det såhär? Är jag lycklig?”

Men så, ungefär som när en vindpust flyger in genom fönstret och får gardinen att fladdra till, så rubbas verkligheten av ett besked eller en händelse- som från början kan vara betydelselös eller verka slumpmässig.
Jaha? tänker man.
Jaha?…
Jaha?…?

Cirklarna rubbas, vardagslunken får en törn, man tar sig för kinden som om den just fått en örfil och så plötsligt följer tankebanorna en annan bana än den brukar. Det är omvälvande att få känslomässiga örfilar och det är omvälvande att tänka i nya banor, när de gamla var väl upptrampade som en skogsstig i naturområdet.

De senaste dagarna har varit omvälvande för mig. Inte Tsunami eller Estonia-omvälvande, ingen skilsmässa, dödsfall, flytt eller jobb-byte, men känslomässigt omvälvande.

Jag har fått besked att jag har kommit in på universitet i Göteborg i slutet av augusti. Jag ska läsa Kognitionsvetenskap. Det är jätteroligt, jag är jätteglad att jag kom in, det kommer bli så intressant att få läsa om ett ämne jag länge varit intresserad av.
Men så är det tankarna som kommer i steg två.
Jag höll på att falla genom i våras av stressen det innebar att studera på heltid och att jobba på två halvtidsjobb. Kommer jag klara det bättre nu när jag dessutom måste pendla 3 timmar var väg till universitetet?

Jag har också fått ett mejl som påverkade mig mycket, från en person som visat sig vara både elak och enkeltänkande, i mina ögon. Vi har alltid varit olika, och personen ifråga har alltid mästrat mig på olika sätt, men mejlet som skickades gick över gränsen för ok, i mina ögon. Tankarna snurrar kring min egen roll, vad jag kunde gjort annorlunda och hur jag ska hantera framtiden. Jag måste fatta ett beslut som kommer påverka mig, hur jag än gör.

Den tredje händelsen är den mest omvälvande och hemska.
En ungdomskamrat till mig, som jag bara haft kontakt med via Facebbok de senaste åren, har fått en dödsdom. Hon har obotlig cancer. Lika gammmal som jag, det vill säga mitt i livet.

Mirakel har skett förr.
Jag hoppas det är hennes tur att få uppelva ett mirakel.
Hon skrev till mig igår och berättade att hon skulle ha en Hejdå-fest och undrade om jag ville komma.
Jag har aldrig varit på en Hejdå-fest och undrade vad man gör på en sån.
”Äter, har trevligt, kramar mig och gråter lite antar jag” svarade hon.

Det har varit omvälvande dagar.
Du förstår vad jag menar.