Det är val om ett år, och ibland funderar jag på hur livet hade sett ut idag om jag fortsatt på politiker-banan. Hade jag gjort karriär och blivit ordförande i någon nämnd? Hade jag kandiderat till riksdagen? Hade jag gått i pension med fullt arvode?
Det var visst roligt, engagerande och lärorikt – absolut. Men det var också ändlösa sammanträden och en hel del frustration. Mest över att alltid behöva kompromissa och avgöra vilka frågor som var hjärtefrågor och icke förhandlingsbara, medan andra var av naturen att inte ha någon bestämd åsikt. Hur mycket pengar som skulle avsättas till asfalt i kommande budget till exempel.
Igår följde jag nyhetsrapporteringen om höstbudgeten, och jag har hela tiden en känsla av att vilja stänga av och strunta i vilket. Jag tycker politikerna är media-tränade till en nivå som inte ger mig något att bita i, analysera eller reflektera över. Inga svar, bara upprepande av samma utantill-rapande. Valfläsket är svulstigt och totalt genomskinligt, och det mest förvånande är väl egentligen att vi väljare går på det valrörelse efter valrörelse.
Att välja ansvarsfullt blir svårare och svårare eftersom det ställer krav på djupare kunskap om ideologier och allt som står mellan raderna. Och om man som jag inte vill rösta på något ytterkantsparti – återstår ett gäng partier som alla verkar vilja trängas i mitten? Eller?
Tidigare fanns större distinktion, nu är det mer svävande och majoritetens höstbudget flirtar åt alla håll. Jag tycker det blir svårare och svårare, dessutom är jag idag partilös och har ingen lojalitet att ta hänsyn till när jag har en åsikt om något. Därför kommer jag göra i nästa val som i förra: jag kommer att personrösta. En bra person är en bra person, vilket parti den än må tillhöra.
Om ett parti har många bra personer, men inte en politik jag håller med i alla frågor – spelar mindre roll. Det är ändå bättre än om ett parti har ett partiprogram som jag sympatiserar med, om företrädarna är maktfullkomliga eller underbegåvade.
Jag brukar också tänka: om det här partiet hade stor majoritet och vi levde i ett samhälle de styrde utan kompromisser, hade det varit ett attraktivt samhälle? Hade jag trivts i ett samhälle som styrdes av vänsterpartister eller sverigedemokrater? Svaret blir ett rungande nej.
Så då återstår frågan vilket eller vilka partier och personer som ska få mina kryss om ett år. Och jag är dem väldigt tacksamma att de orkar lägga sin tid på politik, för det är ett väldigt otacksamt uppdrag. Mycket spott och spe, och stora uppoffringar krävs för att vara värdig att bli invald. Min största respekt för det.
Jag tycker att jag valde in att gå in i politiken av rätt anledningar då på 90-talet när intresset fanns. Jag lade ner väldigt mycket obetald tid på att skriva och opinionsbilda, och läste handlingar noggrant. Min närvaro var hög trots att jag jobbade på flyget med oregelbundet schema och att det var nästan omöjligt att byta turer. Jag var aktiv på mötena och belöningen var att få just dessa personkryss av betydligt fler än den närmaste kretsen som röstade på mig för att jag hotade dem med nyårsraket i brevlådan annars, hehe.
Jag ångrar inte att jag engagerade mig, men jag vet varför jag lämnade. Det var inte min grej helt enkelt, och motivationen var inte tillräckligt stark att föra en kamp att förändra när den faktiska möjligheten var så begränsad. Ändå lyckades jag med att få igenom något förslag, något spår av en motion jag skrev: parkeringstavlor i Helsingborg som visar antal p-platser vid infarterna så söktrafiken minskar.
Någon annan hade säkert lämnat det förslaget om inte jag gjort det, det fanns ju i storstäderna och var inte min uppfinning. Men just då fanns det inte i Helsingborg och min motion fick bifall att utreda möjligheterna till dem också här. De står fortfarande där och är idag självklara.
Undrar vilka motioner jag hade skrivit om jag fortsatt. 10, 20 eller 0? Jag kanske hade blivit fat-and-happy om jag inte tagit beslutet att lämna?
