Har tänkt på den där läkaren ett flertal gånger, som fick mig att känna mig dum.
Egentligen kan jag förstå honom, på ett sätt.
Jag kanske var nummer femton den dagen som kom med en ”dålig rygg” och möjligen hade de andra 14 egentligen varit ute efter en extra semestervecka och tänkte att ryggen var bra att skylla på eftersom det är så svårt att kolla.
När jag kom, sa hans erfarenhet att det nog bara var en till som ville lura systemet.
Hur skulle han kunna veta att jag faktisakt har väldigt ont och faktiskt inte alls lockas av tanken på sjukskrivning, jag vill jobba.
Har nog berättat om min väninna tidigare, som ramlade av en häst för många år sen, fastnade i stigbygeln och skadade sin rygg allvarligt.
Hon blev för något år sen skickad på en ny behandlingskurs, tillsammans med andra som hade ryggproblem som varit sjukskrivna länge. Kursen var obligatorisk.
Det första hon lade märke till var en man som hade ett ”ovanligt rörelsemönster” som hon kallade det, ”för någon med kronisk smärta i ryggen”. Hon sa att man lätt kunde se att han inte alls hade så stora problem som han sade, för övriga satt på ett speciellt sätt, reste sig på ett speciellt sätt, rörde sig medan de satt osv.
Han kom bara en enda gång, sen uteblev han, och handledarna hade förklarat att han hade fått jobb. (Så skönt, men kom det möjligen inte lite väl slumpmässigt efter 7 års sjukskrivning?)
Hon hade också fått frågan av en utredare vad hon skulle gjort mer om hon kunnat, träna, rida?
”Ha ett liv” svarade hon sanningsenligt.
Min väninna sa också att problemet var att så många faktiskt inte hade rent mjöl i påsen, hade alla alltid arbetat om de kunnat skulle hon aldrig blivit ifrågasatt. Så känner jag också. Det kändes som doktorn inte trodde mig, och det var obehagligt.
Nä, han känner inte mig, men måste han förutsätta att jag inte vill istället för att jag inte kan?
(Jag brottas med tanken inför arbetsveckan. Igår klarade jag knappt ta mig ur sängen, å andra sidan gick det ju faktiskt bra att arbeta förra veckan. Tänker på de rörelser jag gör på långlinjerna och ryser vid tanken, men är det bättre att vara hemma? Att sova i sin säng eller i en hotellsäng är ju ingen skillnad för den sakens skull. Jag sover på saken och ser hur det är imorgon)