Jag flyger emellanåt som passagerare, på fullprisbiljetter, inrikes, till Stockholm. Det är inte så ofta jag känner igen någon i besättningen, eftersom vi flyger från olika baser och egentligen aldrig ses på jobbet. Det gör också att jag behandlas som vilken passagerare som helst, och upplever flygningen som vilken annan passagerare som helst.
Visseligen kan jag rutiner och annonseringar, men jag noterar också dessa rutiner och annonseringar som privatperson, inte som flygande personal, när jag är passagerare.
Min uppfattning som passagerare är tex att vi pratar för mycket. Viss information är lagstadgad och måste sägas, andra är serviceannonseringar som är för att informera om flygningen.
När klockan är så tidig så det är innan väckning, så orkar man inte riktigt höra, upplever jag som passagerare. Det blir för mycket ljud, helt enkelt. Tycker jag. Även om jag förstår intentionen och varför och allt det där. Den privata Anette vill ha mer lugn och ro, och behöver inte höra att vi ska till Stockholm-Arlanda 5 gånger. En gång, sen vet jag.(och planen från den lokala flygplatsen har bara en destination -Stockholm-Arlanda-alltså vet jag att jag är på rätt plan). Jag vet att annonseringarna är enligt rutinerna, men ändå.
Igår natt bodde jag på hotell, som privatperson. På samma hotell som vi bor på i tjänsten, och vi är många besättningar som sover i Göteborg eftersom det är en hub, vi har massor av flygningar till/från Göteborg från både Köpenhamn och Stockholm, och från Göteborg ut i Europa. Men som sagt, inatt sov jag där som privatperson.
När jag imorse gick ner för att äta frukost såg jag en skylt vid restaurangens första bord, där det stod ”Reserverat SAS crew”. Har aldrig tänkt på den tidigare. Jag tittade på skylten vid det tomma bordet och tänkte att det minsann var flott att reservera ett eget bord till ett företags besättningar medan det i övrigt var fullsmäckat.
Jag pratade med en gullig tjej i receptionen och delgav mina tankar, för det här var ju inte alls bra. Funderade mycket på vilken signal det sänder ut, och att de flesta tolkar det ungefär som jag gjorde när jag mötte skylten. Rekommenderade att fortsätta reservera ett bord i lokalen, men inte det första bordet och inte så att det är det första andra gäster ser. Varför?
Vi har ganska få timmars vila mellan flygningar, betalar frukosten själv (till skillnad från alla andra där det ingår i rumspriset) och behöver äta frukost inför en arbetsdag som annars inte har för många matpauser. Om man ska leta runt eller stå i baren och äta frukosten kan innebära att folk struntar i det, det blir stressigt. Men bilden av vårt jobb har en glammig stämpel och det händer att kabinanställda uppfattas lite som primadonnaor, åtminstone när man läser kommentarsrutor i olika nätforum. En kollega hade tex häromdagen blivit kallad ”överbetald” av en person som visade sig egentligen inte ha en aning om varken löneläge eller villkor, och det är klart att en bilden kommer någonstans ifrån.
När samtliga av hotellets gäster möts av en skylt att ett bord är reserverat till förmån för besättningar från ett visst flygbolag, så påstår jag att bilden späs på. Det kvittar vilket flygbolagsnamn som står på skylten, så blir effekten densamma: ”Flygande är bortskämda och ska ha extra förmåner”.
Jag vet omständigheterna och tycker det är jätteschysst av hotellet att uppskatta en stor kund och förstå de anställdas arbetsvillkor, men om det reserverade bordet hade varit i mitten vid en vägg istället hade det varit bättre och inte så utstuderat, tycker jag. Jag tror det hade uppfattats annorlunda och varit win-win.
Kan såklart ha fel, det händer ju *host* men jag refererar till min egen första upplevelse imorse. Och den var inte odelat positiv, som sagt.
Och så har jag varit och hämtat min id-badge från Göteborgs Universitet. Pluggar på IT-universitetet, Chalmers, ”Kognitionsvetenskap” och ”Artificiell intelligens”. Känner precis på samma sätt som jag gjort vid kursstart alla tidigare gånger: det här kommer inte att gå. Jag fattar ingenting.
Tony säger ”jamen så säger du ju hela tiden” men jag svarar ”men den här gången menar jag det”.
Ungefär så går det till här:)