Jag har förmånen att få träffa väldigt många människor dagligen i de sammanhang jag befinner mig. Som flygvärdinna träffar jag kollegor och passagerare, som föredragshållare arbetsgrupper från skilda branscher, på Facebook och i bloggar goa människor jag tycker mig känna fast vi inte alltid en har träffats i verkligheten. Och så vidare. Vissa väljer man, som sina vänner, andra är man grupperad med och kan gilla mer eller mindre utan att ha valt själv, som på jobbet.
Och där kan man ha tur som jag, att få dela sin arbetstid med en massa härliga människor man skrattar med, lyckost är jag.
Utöver detta träffar man människor som sätter spår på ett eller annat sätt. De gör avtryck med något de gör eller något de är, (eller båda delar) som gör dem intressanta. De kan, är eller gör något som andra kan ha nytta av att veta och som bidrar till en bättre värld på ett eller annat sätt.
Igår träffade jag en sådan person.
Låt mig först berätta om varför jag kände tvivel inför föredraget med David Lega. Tvivlen berodde på mina fördomar, helt och hållet. Jag hade förväntat mig en man i rullstol som skulle berätta hur han överbyggde svårigheter och hade en positiv livssyn trots att han tillbringade ett liv i rullstol. Fördomen besannades, men helt olikt det sätt jag hade sett framför mig. Han berättade på ett sätt som berörde både mig och Tony djupt, med stor självkännedom och där satt jag omväxlande och skrattade så jag grät och i nästa sekund lät ögonen tåras.
David skrev sitt namn med tuschpennan i munnen på whiteboarden och det utbröt applåder.
-Jag gör bara någonting ni alla härinne klarar, får ni också applåder när ni skriver ert namn?
Han tog oss på bar gärning. Han höll ett föredrag som fick åhörarna att tänka ett steg längre. Som inbjöd oss till en värld som inte var så olik vår egen trots allt, förutom de fysiska hinder han möter som vi andra inte behöver tänka på.
En vanlig fråga David får, berättade han, var om det inte var jobbigt med alla höga trottoarkanter.
-Nä, sa han, jag letar ju inte efter höga trottoarkanter, jag kör ju fram till de låga eftersom jag kommer lättare uppför dom.
Det var känslan i magen man hade när man gick därifrån som var avgörande och gjorde kvällen magisk.
Jag och Tony gick därifrån hand i hand och bara log mot varandra, och konstaterade samma saker.
David är otroligt karismatisk, hans ögon var de mest glittrande jag sett på mycket länge. Snälla glittrande ögon gör mig alltid knäsvag vem de än råkar sitta på (man, kvinna, barn).
David är inte intressant för att han vunnit OS, som David gjorde i simning, utan vägen dit. Och de andra tävlingar han deltagit i som han inte vunnit, och varför tävlingar i att vara bäst har så många förlorare. Det gör honom intressant och till en förebild för många, många. Tävlingar som innebär att utveckla sig själv och sin personlighet att bli bättre och bättre, det är bra tävlingar. Tävlingar som heter Bonde söker fru (Davids exempel) är ingen tävling som gör något gott för världen.
David är nu kommunalråd för Kristdemokraterna i Göteborg och vice partiledare. Jag slår vad om att om fler politiker hade hans synsätt och livssyn, så hade landet Sverige sett väldigt annorlunda ut.
Och det hade varit till det bättre.
