I den här stan är fotboll stort kan jag säga, och det är faktiskt först nu jag riktigt vågar stå upp för det faktum att jag inte känner det minsta intresse. Det bör man såklart, eftersom sport i allmänhet och fotboll i synnerhet tillhör allmänbildningen, men det väcker absolut ingenting hos mig. Jag kan läsa på för att kunna slänga mig med ett par ord, och kunna skämta vid ett möte med någon affärsman på nåt möte i Stockholm, något i stil med ”Haha, där fick dom” om HIF vunnit en match. Och där stoppar det. Om han skulle diskutera laguppställning eller nämna någon fotbollsspelares namn skulle jag vara körd, jag kan verkligen ingenting. Det positiva med det är att jag heller inte har några inre känslor som gör mig partisk eller jävig. Det vill säga, jag kan titta på spektaklet och kritisera det, utan att mitt inre kommer i konflikt.
Jag har många kompisar som älskar fotboll. Full respekt. Och det finns massor av bra saker med att barn och vuxna samlas kring ett gemensamt intresse, och/eller rör sig. Och så långt har jag heller inga invändningar alls, det är kanon att skattepengar går till kultur, idrott och folkhälsa, det går under begreppet ”bäst för flest”. Många tjänar på att skattemedel går till idrottsplatser, arenor och teatrar, det skapar ett välmående, och välmående skapar ett gott samhällsklimat med mindre förstörelse eller depression, som annars kostat pengar.
Det jag går i taket av är den situation som faktiskt råder. Det fotbollen har lett till. Istället för välmående och gemenskap förvandlas stan vid matcherna till en plats som inte är tillgänglig för alla. Massor av resurser, som hade behövts mycket bättre, går till att stävja bråk mellan supportrar. Många av dem i likhet med mig, inte ett dugg intresserade av fotboll. De har hittat ett forum för att lagligt ge utlopp för andra frustrationer.
En god vän passerade stan igår innan han skulle på derbyt. Det var hur mycket poliser som helst, överallt. Han blev vittne till hur en supporter kommit fram till en polis och ställt sig 20 cm från hans ansikte och skrikit fula ord till honom. Därefter kom en tjej fram och fortsatte ”Hur är det? Tar du med dig den batongen hem på kvällarna och kör dig själv med eller?”. Polisen hade inte låtit sig provoceras utan bara stått kvar utan att visa dem någon uppmärksamhet. På derbyt lyste bengaliska eldar, och det var inte en eller 10,vår gode vän uppskattade det till något hundratal. Han berättade att supporterklubbarna får betala 25000 per bengalisk eld till fotbollsförbundet i böter, men vilken klubb kan betala 2,5 miljoner i böter? Och om det verkligen finns 2,5 miljoner avsatta till böter, så finns det ju uppenbarligen pengar att stå för bevakningen också kan jag tycka. Då är det väl också en sak för klubbarna att ta kostnaden för?
Klubbarna (HIF och MFF) bekostar gemensamt ett chartrat tåg för supportrar när det är match, vilket stannar nån station innan centralstationen i båda städerna, för att undvika bråk. Det tåget vandaliserades igår. Ett helt tåg vandaliserat? Vad kostar ett tåg? Vem står för renovering? Skattebetalare? Försäkringsbolag? Klubbarna?
Det är också som de flesta blir lite avtrubbade. ”Förutom att en del smällare kastades och en kvinna togs till sjukhus med lindriga brännskador i ansiktet av en bengalisk eld, uppstod inga större incidenter”´, stod att läsa i HD. (Så bra, då kanske vi kan dra ner på insatserna nästa gång, det är ju bara en trevlig familjetillställning). Inga större incidenter. Vad är det egentligen som är en större incident? Var går vår gräns?
Min lösning på problemet är att spela publikfria matcher tills det sker en förändring i agerandet hos supportrarna. Och det finns ett enda, men tillräckligt skäl:
SKATTEPENGARNA BEHÖVS BÄTTRE TILL ANNAT