Jobbet som flygvärdinna innehåller väldigt många möten.
Kollegorna som jag berättade om, och passagerarna såklart.
På en och samma flygning skulle man kunna hälsa på drottningen på rad 1, på nästa gratulerar man ett par som ska på bröllopsresa, på tredje en man som hastigt flyger hem för att ta adjö av sin fru som är döende efter en olycka, på fjärde en barnfamilj som är på väg på en semester de sparat länge till, på femte en 8-åring som flyger själv för första gången med en lapp runt halsen, på sjätte en överförfriskad sjöman som äntligen ska hem efter tre månader på sjön, på sjunde en flygrädd affärsman som svettas ymnigt och på åttonde någon som ska utvisas för att vederbörande begått brott och inte längre får vistas i landet. Och mellan dessa sitter alla andra, med sin personliga historia och sina behov.
Det sistnämnda, tre personer som skulle utvisas, blev följda ombord av två polismän till flygningen för ett tag sen.
Vi fick veta att de var ficktjuvar (vi får inte alltid veta anledningen, vilket brott de begått, eftersom vi behandlar alla lika). Men av denna anledning lade pursern till i briefingen att vi skulle vara observanta på att inte lägga kassan synlig och lämna gally, och att låsa skåpen där vi har våra privata tillhörigheter.
En av kollegorna hade flugit samma destination veckan innan och också då haft ett par som utvisades av samma anledning, och personligen tycker jag det är bra att veta. Liksom det är bra att veta om någon blivit tagen på bar gärning för att ha rökt ombord, då vill man skicka med den informationen till nästa besättning så de kan ha extra uppmärksamhet om hen går på toa och är där inne länge.
Vi pratade om dessa personer på nödträningen, de som ska utvisas, och hur vi hanterar dem. Vi som inte ska döma eller behandla någon olikt fick ändå uppmaningen att vara uppmärksamma och på vår vakt.
– Tänk på att några av dessa passagerare kan vara farliga. De har ingenting att förlora, de har redan förlorat allt. Och den som inte har något att förlora kan vara farlig…
Jag liksom de flesta andra som växt upp i Sverige har ingen djup förståelse för hur det är att förlora allt. Vi lever i ett fredligt och jämställt land, och det är vår utgångspunkt att se världen. Och från vår horisont behandlar vi andra som vi själv vill bli behandlade, vi dömer inte och vi utgår från att människor är goda.
Att vara på sin vakt med argumentet att personen framför dig kan göra dig illa eftersom den ”inte har något att förlora” går emot själva grundvärderingen.
De tre tjuvarna fick sitt kaffe, de satt och pratade med varandra under flygningen och en av dem var på toa lite längre än brukligt. Det luktade rök om honom, men det kunde också vara sen någon tidigare cigarett.
Vi kollade papperskorgen och jag konfronterade honom:
– Did you smoke in the lavatory?
Samtidigt formade jag fingrarna som om jag höll i en cigarett och pekade mot toan.
– No, no!! No smoke! No cigarettes! Look!
Bra så.
De tre tog bussen med passagerarna till terminalen och en kollegan -som hade flugit tillbaka fem tjuvar på någon vecka- sa när vi boardat klart inför hemturen:
– Undrar om jag kommer flyga tillbaka några av dem hit nästa vecka, följda av dansk polis?
Jag hade många tankar:
* Vad hemskt det måste vara att leva i ett land där många inte kan leva på sin lön och ”tvingas” stjäla?
* Jädra idioter, varför ska våra skattepengar gå att betala flygresor? Hur många par skor hade de pengarna räckt till, till asylsökande som kommer hit i bara flipflops i minusgrader?
* Landets skötsamma medborgare måste bli riktigt irriterade på att vissa åker utomlands för att stjäla och skapar dåligt rykte till alla från det landet.
Förutom tjuvarna reste det precis som på andra flygningar en blandning av arbetande affärsmän, leende turister, några äldre personer och barnfamiljer med barn som somnade i föräldrarnas knä eller lekte med de leksaker vi delade ut till dem.
Kanske fick de något mindre uppmärksamhet än de borde fått, eftersom ett större fokus låg på brottslingarna.
Orättvist.