Ödets påverkan på livshistorien

Jag skulle ha jobbat idag. Det blev inte så, och det är komplicerat att gå in på, så jag lämnar den förklaringen därhän till en senare anledning.

Att det inte blev så förändrade dock mer än en missad flygning.

Jag var bjuden till en reunion igår med de tjejer jag gick i gymnasiet med för 27 år sedan, vilka jag heller inte träffat sedan dess (med något undantag).

Jag trivdes inte alls på gymnasiet, det var en förfärlig tid i mitt liv och jag var ingen bra person heller för den delen, på den tiden. Därför ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag tvivlade lite grand när Facebookgruppen startade och en reunion kom på tal. Inte för personernas skull, de var ju ett gäng kul tjejer, men mer för att jag var rädd att behöva konfrontera mina känslor jag hade på den tiden som såklart skulle vara starkt förknippade med dessa skolkamrater.

När jag fick mitt schema för augusti såg jag att jag skulle vara ledig den 26:e men checka in 06 (uppstigning kl. 3.45 alltså) den 27:e. Jag är van att tacka nej till fester och happenings på grund av mitt jobb, men jag bestämde mig för att komma en timme eller två, äta lite ihop och sen ursäkta mig och gå.  Alla som nån gång jobbat oregelbundet hade förstått.

Så sent som i går eftermiddags, bara ett par timmar innan jag skulle vara på återträffen, blev jag avplockad från flygningen (ja, det handlar om ryggen) och kunde således stanna lite längre igårkväll.

Det blev en kväll jag alltid i hela mitt liv kommer minnas.

Vi presenterade oss i senoritetsordning (nån ordning ska man ju ha…jag var nummer 2 av 8;)

Den första tjejen satte ”ribban”, och det var avgörande tror jag, att hon presenterade sitt liv som hon gjorde för att resten av gänget också skulle våga lägga den nakna sanningen på bordet. Ärligt, hjärtligt, det fina och det ”smutsiga” i en salig blandning, precis så som våra liv blev och är. Det var karriärer, studier, äkta män och barn, vilket var intressant, men det som var än mer fascinerande var ”hur det kändes”. Det var tragik med sjukdomar, dödsfall och separationer men också känslosamma berättelser om händelser som satt djupa spår. Både i skolan och efter.

Någon händelse jag trodde jag förträngt kom plötsligt i strålkastarljuset, jag konfronterade den- det var på ett sätt smärtsamt för det har ju faktiskt haft betydelse i mitt liv-men det var en befrielse att faktiskt få göra upp med den.

Vi skrattade gott och ibland tårades ögonen, och det kändes som ett möte långt från den bild jag hade satt upp om en kväll av skryt och erkännande av livs-succeér. Det var något helt annat, mycket mer äkta, och de succéer vi delade blandades som sagt med det andra, som också livet består av.

Min vana trogen satt jag i bilen på väg dit och försökte tänka ut något lagom humoritistiskt att säga under presentationen att kunna le åt, och tyckte att jag kom på något bra med att börja med:

 ”Har spenderat livet med att hämnas på Rosengren o Winberg för att jag inte fick tillräckligt bra betyg i svenska och samhällskunskap-har skrivit två böcker, driver två bloggar och har varit politiker”. Jag lade visserligen också till att min käpphäst i livet är att jag aldrig studerade vidare och ”blev något” . Det är möjligen är en käpphäst för att någon en gång vände ryggen mot mig i ett samtal, när jag inte var tillräckligt ”intressant” att prata med som bara var ”simpel arbetare”, inte akademiker. (Och det var så jag upplevde den där ryggen alltså. Vissa små saker som händer tidigt i livet kan betyda så mycket senare…)

När jag lyssnade på de andras presentationer ångrade jag min inledning, det var ju såklart inte som hämndbegärlig och självnervärderande jag ville sätta mitt fokus, men förhoppningsvis framgick det att det nog ändå inte är karakteristiskt för mig trots allt. Men just den där avsaknaden av akademisk examen var jag ganska ensam i sällskapet att ha, de andra hade både läst vidare och hade intressanta jobb, men istället för att få ”mindervärdeskomplex” (missförstå mig rätt), så var det enormt inspirerande.

Min konklusion och självanalys över presentationen jag valde var att det fanns ett behov hos mig själv att få lägga min karriär och mitt liv till beskådande för att få någon slags bekräftande att det gått bra trots att jag inte var en stjärna i skolan. (Vi var 29 tjejer och en kille, majoriteten extremt studiemotiverade. Som någon sa: hade man 28 av 30 på ett historieprov vad det en 3:a).

Viljan att ”lyckas” är djupt rotat i oss. Så även för mig. Men igår var ett fokus även på den inre friden, hur man hade utvecklats som människa, vad man lärt sig, hur tiden i gymnasiet upplevdes och hur man mådde idag.

Jag träffade igår 7 tjejer jag tyckte jag kände en gång. Vi hade egentligen bara en sak gemensamt då, vi gick i samma klass. Igår träffade jag dem igen, och med helt andra ögon måste erkänna att jag verkligen gillade dem.

7 helt fantastiska kvinnor jag hoppas kan bli en del av mitt framtida liv, inte bara dåtidsliv.