Jag är ny inom så många områden just nu.
Ny coach.
Ny pilates-instruktör.
Ny reseledare.
Som flygvärdinna fanns det inte mycket som kunde rubba min trygghet, inte heller känner jag någon större inre oro för att hålla föredrag nu för tiden.
Som flygvärdinna hade jag erfarenhet av det mesta som kunde hända ombord; allt från sjukdomsfall, bombvarning, stökiga passagerare och par som ville gå med i ”klubben”.
Jag blev sällan eller aldrig obekväm eller kände att jag inte behärskade situationer.
Det finns heller inga frågor som får mig ur balans när jag håller föredrag, jag kan mina ämnen.
Och skulle jag inte ha svar på något på direkten vet jag precis var jag kan finna det. Om det är 5 eller 500 personer som lyssnar kvittar också.
Men som coach…där har jag inte någon lång erfarenhet att falla tillbaka på.
Inte om jag ska följa verktygen och rekommendationerna HUR jag ska lyssna. (Att bara lyssna är ju sin sak, men att hjälpa någon framåt med hjälp av frågor ställda i rätt ögonblick som ger en aha-upplevelse: det är det svåra).
Pilatesinstruktör är också något att bita i.
Jag har haft ett 30-tal PT-timmar nu och jag lär mer för varje dag, men kroppar är olika och alla har sina krämpor, skador, kroppsliga utmaningar.
Pilates tar lite tid att komma underfund med.
Små rörelser och mycket teknik.
Tålamodet tryter ibland hos kunderna, trots att jag brukar berätta vad Joseph Pilates själv sa: efter 10 gånger känner du skillnad och efter 20 gånger ser du skillnad i spegeln.
Jag vill ju undervisa på ett sätt som gör att någon ger det 10 gånger och inte lägger av efter 1 gång för att det var för svårt…
Och den tredje nyheten i mitt liv är visserligen lite nygammal, men känns ny: Reseledare.
I torsdags var jag i Oslo på kurs och det var en härlig tillställning!
Massor av erfarna och nyare reseledare, så kul!!
Jag kramade alla precis som vi alltid gjort på flyget, och så kom jag på mig själv att man kanske inte gör det sådär med nya människor utan att ha presenterat sig först?
Jag sa till en kvinna som just fått en kram: ”Ja ursäkta, jag har just slutat efter 30 år på flyget och där kramades vi jämnt…”
-Jag var också 30 år på flyget, sa hon då. Jag jobbade på SAS och slutade 2012!
Vi har aldrig setts, trots att vi flugit långlinjer vid samma tidsperioder.
En av cheferna gick förbi oss när vi stod och pratade och undrade:
-Känner ni varandra?
– Ja, nu gör vi det! sa jag.
Det blev så uppenbart där och då hur unikt det ändå var, det där att prata som OM vi kände varandra, direkt. Den andan, det kan inte finnas på så många andra ställen.
I det här jobbet är man mer ensam, i likhet som föredragshållare. Det hänger (mestadels) på mig om det blir bra eller dåligt.
Några av mina kollegor som jobbar i Kroatien som reseledare:
Fin utsikt på huvudkontoret:
Carpe Diem har nu öppnat sin svenska hemsida och du kan hitta vilka resor jag ska reseleda här:
https://carpe-diem.se/
Det är tryggt att göra saker man behärskar och kan på sina fem fingrar.
Nu har jag tvingats utmana mig, eftersom alternativet ”pensionär” ligger några år fram.
Att göra nya saker jag inte behärskar (än) är lite läskigt och utanför komfortzonen, det ska medges. Jag är ju inte 49 längre, och modet sviktar emellanåt.
Det kommer upp ”men-tänk-om”-tankar.
Å andra sidan så är det ju en fantastisk chans jag fick här.
Den måste jag ju ta, när den ligger framför mina fötter. Inte låta tvivlet vinna över modet, utan sträcka upp armarna och säga ”varför inte?”.
Och inte lyssna för mycket på varför-INTE-svaren;)