Läste min goa väns uppdatering på Facebook i morse (se överskriften) och delade den på min sida. Såg att flera av mina vänner också gjorde det.
Jag ska inte göra någon djupanalys i skriftlig form, den talar för sig själv, men det gick upp för mig att både någon arbetsgivare och några av vännerna genom livet nog gjort just det, ”pushed it too far”.
Deras förlust.
För tydlighets skull:
Jag och Tony avslutade några bekantskaper för några år sen där citatet överensstämde med den typ av relation som vänskapen utvecklats till. Och då är det bättre att tacka för den tid som varit.
På det förra bolaget jag arbetade på, Baltic Airlines, hade jag samma förnimmelse, jag arbetade dygnet runt och tom fuskade med arbetstiden (preskriberat) men det blev snart ett normaltillstånd och förväntades istället. När jag inte kunde (eller blev sjuk) blev det istället sura miner.
I november förra året hade jag samma känsla igen, och bestämde mig att ta tjänstledigt för att inte hamna i situationen ”—where they don’t give a damn”.
För jag bryr mig fortfarande, men hade jag fortsatt på samma sätt hade jag möjligen inte gjort det.