Men å andra sidan är mina medmänniskor det.
Och det finns något fint i det, att vara vänner med totala främlingar vars enda gemensamma nämnare är till exempel Rögle.
I toalettköer kan det exempelvis vara väldigt tyst och stelt. Utom på matcher. Då diskuteras allt från köp till laguppställningar efter den obligatoriska uppstartsfrasen ”Ja. Undrar hur det går idag. De tar nog hem det, det gör de.”
Tony är från Malmö. Då hejar man på Mif. Inte Rögle.
Vilket är ett mindre problem om man nu bor i nordväst-skåne och inte längre i Malmö, han är rätt ensam.
Det var han också i gårdagens sällskap som var bjudna på M-A-T-C-H-E-N. Jag var inte jätteentusiastisk först. Jag är ju inte så förtjust i sport. Men det sa jag kanske?
Tony utmärkte sig, kan man säga. Malmöklacken satt för sig i en liten hörna, resterande 5000 i arenan var Rögleiter. Utom då Tony, som helt ensam mitt på läktaren reste sig upp och skrek ”JAAAA!!!” när Malmö gjorde mål. (Det hände som tur var bara ynka två gånger).
Jag väste till honom ”Sätt dig ner och var tyst, annars blir det inget *du-vet-vad* de närmaste tre veckorna.
Det hjälpte.
En sekund senare hörde jag honom ropa:
– Ge mig ett R! Ge mig ett Ö…
Kvinnans list är inte att leka med;)