Nån-annan-ismen

Nån-annan-ismen kan vara många olika saker, allt från att inte plocka upp något skräp från gatan och slänga i papperskorgen, till att hjälpa till vid en trafikolycka. Men det kan också vara samhällsengagemang eller föräldraengagemang.

I skolan möts man av skyltar med visioner som berör föräldraansvar och föräldraengagemang. Men hur många skolor har föräldraföreningar, och hur många händer sträcks i luften när det ska väljas klassföräldrar? Många av oss tittar antingen ner i bordet eller kikar omkring och håller tummarna att nån annan ska säga ”jag kan göra det, jag har både tid och lust”.
Barnen hamnar i konflikter sinsemellan och utsätts inte minst för frestelser i tonåren att prova var gränserna går. Skolan gör verkligen sitt bästa, men om inte föräldrar gör sitt jobb hemma, och jämte skolan tar sig tiden att berätta om rätt och fel och fråga barnen om och om igen, så tillåter man dem att stor del av tiden uppfostra sig själv och varandra, och det finns det inga goda exempel på. När man som vuxen talar om ”sunt förnuft” innebär det inte att barnen har samma definition. Sunt förnuft är inget man föds med, det är något man uppfostras att få, och det är personligt. Sunt förnuft för en tonåring kan ju faktiskt vara att se till att hamna i ett starkt gäng som sätter skräck i omgivningen, bättre att ”äta än ätas”.

När föräldraansvaret tillåts krympa och skolan tvingas ta mer och mer ansvar även för konflikthantering och den vardagliga etiken så minskar också tiden till undervisning. De som  då blir mest lidande är de svaga barnen, men också de som fått lära sig det vi kallar bra uppförande. Om så resultaten blir fler underkända elever, större arbetslöshet och kanske kriminalitet, så åberopar vi samhällets ansvar att skapa jobb, på fler fängelser och högre skatt till bättre skola. Det blir fortfarande nån annan, -samhället, politikerna eller poliserna – som ska reda upp vad som kanske kunde förhindrats med enkla medel.
Tomas Bodström var i Landskrona och pratade om att de största brottsförebyggarna mot ungdomsbrottsligheten är föräldrarna. Men det är bara ord om man inte ger föräldrar redskap, uppmuntran och tillit att de faktiskt är en resurs och nödvändiga för det goda resultatet. Nån-annan-ismen funkar helt enkelt inte när det handlar om vårt ansvar som föräldrar.
Vi har ett personligt ansvar för våra barn, åtminstone tills de är myndiga. Men vi behöver också råd och stöd som föräldrar att axla detta tunga ansvar, vi behöver föräldraföreningar och diskussionsgrupper. Vi behöver få tillbaka självförtroendet att vi kan, efter att vi lång tid indoktrinerats att tro att samhället, nån annan, gör det bättre.