En sak som slår mig när jag läser fördelningsdiskussioner är att det verkar förutsättas att det är med statens pengar som med de egna. Det kommer in en fast summa varje månad, och när skatten är dragen, hyran, mobilräkningen och busskortet är betalt så är resten upp till den enskilde att fördela enligt egna önskemål.
Samma resonemang för man med statens och kommunens pengar, ”det finns en summa och den ska fördelas”. Och då ska rika ha si och så mycket och fattiga si och så mycket. Och flest tycker att vi ska vara som Robin Hood, de rika har redan så de kan betala för sig och ska egentligen inte ha tillbaka av skattepengarna. Resonemanget är ”Istället för att sänka skatten 500 kronor kan man använda den femhundringen till vården.”
Det låter ju enkelt. Så enkelt så att alla begriper. Har du pengar är du rik, har du inga är du fattig. Har du pengar har du det för alltid och har du pengar ska du dela med dig.
Nu går jag till mig själv och utgår från hur jag tänker i den historia jag härstammar från: Vårt företag är uppbyggt under 54 år i två generationer, jag har varit med sen jag föddes och sett inifrån vad som krävts för att få ihop pengar. Arbetsinsatsen är och har varit långt över de 8 timmar per dag som de anställda varit där, likaså ansvaret och riskerna. Företaget betalar årligen många miljoner i skatter, vilka fördelas till välfärden. Det känns bra att kunna bidra.
Men låt mig nu klargöra en sak. Drivkraften i sig är inte att jobba för att kunna betala skatt, motivationen varje månad är inte ”Härligt, nu betalar vi mest skatt i kommunen”. Om vi bestämmer oss att vi inte orkar mer, så läggs företaget ner, om det inte säljs. Om vi bestämmer att lägga ner, så blir 20 personer av med sitt jobb, och löneskatter, moms och arbetsgivaravgifter uteblir till statens skattekonto. Vi har inte företaget av välgörenhetsskäl och hur mycket skattekronor det kommer in beror på hur hårt vi jobbar och hur bra vi är att leda bolaget till vinst.
Om företaget läggs ner finns inte lika mycket pengar att fördela till välfärden längre, kort sagt. Och så är det varje månad och varje år, staten kan inte fördela pengar som inte finns, och summan som kommer in är inte statisk.
Därför blir jag fundersam när jag läser nästintill hatiska kommentarer om ”de rika”, företagarna. Som om alla företagare är rika, som om alla företagare pillar naveln och äter kaviar till frukostmackan. Som om alla företagare är girigburkar och skattesmitare.
Det är synd att den mytbilden är så olik verkligheten. Det är inte navelludd vårt företag har sålt för att idag vara där det är.
En av kommentarerna handlar om medborgarlön, för dem som inte kan eller VILL arbeta. Det ska vara fritt anser skribenten. Om alla får 15000 i månaden oavsett, så blir det rättvist. För vem, tänker jag. För den som arbetar 60-timmarsveckor för ibland samma pengar (som företagare vet du inte alltid om det går att ta ut lön eller ej) eller för den som tittar på serie och är på Facebook tretton timmar om dagen? Också det resonemanget faller in under nån-annan-ismen. Nån annan ska bidra, nån annan ska jobba för att jag ska kunna välja.
Om väldigt många väljer medborgarlön, att dra ner på konsumtionen för att kunna vara ledig, så kommer dessvärre ännu mindre pengar komma in till skattekontot. Konsumtion är också skatteinbringande, och utan skatt finns inga 15000 till medborgarlön…
Nån-annan-ismen är en rätt skön, men något korkad, ideologi.