http://www.travelreport.se/2015/08/19/sas-kabinpersonal-mobbar-varandra
Igår skrev jag på bloggen om ”verkligheten”, och uppmaningen från kollegor att skriva om ”hur det verkligen är”.
Idag läser jag att det visat sig i en undersökning att SAS kabinpersonal i Stockholm mobbas.
Det känns som att öppna en dörr och mötas av någon som bara går fram och ger en lusing med öppen hand.
Va?
Mobbing?
Sexuella trakasserier?
Är jag blind eller går jag omkring i en bubbla med rosa moln och morgontofflor med ludd och fattar-inget-liksom?
Jag tror det finns flera förklaringar.
Jag jobbar inte på Stockholmsbasen utan i Köpenhamn, och därför kan jag inte uttala mig om hur verkligheten uppfattas av kollegorna, bland dem där undersökningen gjorts. Jag har heller inte flugit på två år, under denna tid har ”krubban varit tom” och alla vet vad hästarna gör då. Jag vet heller inte hur arbetsklimatet mellan ledning och flygande kollegor är eller vilken ledarstil som appliceras där, allt kan spela in i hur vederbörande svarar.
Det jag refererar till när jag uttalar mig, är de nästan 30 år jag haft detta som profession. Vi är tusentals anställda och flyger med nya kollegor varje dag. Vissa har jag sett förr, andra aldrig. Häromdagen flög jag med en kollega som började 1978, jag började 1990 på SAS, vi har aldrig setts. (Eller var det 20 år sen och vi gjorde inget intryck på varandra den gången;)
Av alla dessa tusen kollegor kan jag nämna kanske 10 under alla år som jag inte tyckt passat för jobbet av olika anledningar. Men ärligt talat, så är det väl på alla jobb med mer än en anställd, att man inte passar ihop med alla lika bra? Det jag fokuserar på är att det faktiskt gör det så ofta och så länge, och att listan på kollegor jag också träffar privat och är nära vän med – är betydligt mycket längre. Personerna som deltagit i undersökningen äger såklart sin historia och sin uppfattning, men det gör jag också. Och är således förvånad, borde jag inte märkt det om det var förekommande?
Jag har, som alla andra, fått min beskärda del av sorger och bedrövelser.
När jag legat där i sjuksängen på sjukhuset, eller när jag fick utmattningssyndrom i början på 2000-talet, så har jag inte varit tuff.
Då har jag inte skrivit uppdateringar eller blogginlägg om att ”det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det”. För så skriver bara den som är priviligierad och har det bra just för tillfället. (En väninna sa det till mig en gång när jag hade det tufft: det är inte hur man har det… Hon tyckte det var bra att det hände ”för det är någonting du ska lära dig av det här”. Månaderna efter hände något som slog undan benen på henne. Jag drabbades av skadeglädje och hade tänkt säga samma sak tillbaka. Höll mig dock tillbaka, för klyschan var i det tillfället bara just en klyscha).
Min teori är att om allt annat funkar, familjen har det bra och man själv känner sig tillfredsställd, så finns det ett överskott att använda till andra och annat.
Då är det en lätt match att anbringa livet med ett leende. Leendet har inga hinder på vägen så att säga.
Och just nu mår jag väldigt bra.
Jag skriver från min utgångspunkt just nu, det kan komma att ändras radikalt om en minut, en timme eller imorgon.
Men när jag som nu är välmående, då väljer jag att ha fokus på just det, i vad jag tar mig för.
Inte tänka på alla gånger jag legat på sjukhus, inte när jag blev förberedd på att jag kanske inte skulle överleva, inte när jag hade så mycket smärtor att jag funderade på att inte vilja finnas mer för att jag inte orkade ha ont mer.
Det var också en verklighet just då, men inte nu.
Nu har jag det finfint, och embrejsar livet just så.
Det är vad en positiv attityd handlar om, för när överskottet väl finns skulle man fortfarande kunna välja ett annat förhållningssätt.
(ps. överskott syns inte på utsidan. Insidan kan vara i kaos även om en person ler, så det är bara individen själv som kan välja. Man kan aldrig uppmana någon man inte känner att vara ”lite mer positiv” eftersom man inte vet vilka kors den personen går och bär på utan att skylta med det. Det är bara man själv som kan självrannsaka sig och veta om det finns ett överskott eller ej, och därefter välja om jag vill se glaset som halvfullt eller halvtomt).
Det kan som sagt finnas flera sanningar, ja. Det kan vara så att du är en sådan person som inte drar till sig mobbning. Att du antingen är respektingivande eller har väldigt lätt att göra dig populär, eller både ock. Och då behöver du kanske inte märka att det finns andra som blir hackkycklingar, för de som mobbar kanske undviker att ge honom eller henne gliringar när du är inom hörhåll. Så var det i skolan minns jag – det hände mycket otäckt, men vissa som jag försökt prata med nu efteråt påstår att de aldrig såg något sådant. Att det var tryggt och bra och att alla var normala och vettiga…
Förstår vad du menar. Och kanske är det så att det är annorlunda i Stockholm och Köpenhamn, att kulturerna skiljer sig åt? Det verkar konstigt, men jag ska förklara vad jag menar:
När jag jobbade i Stockholm (ett halvår i början av min karriär, kände jag mig inte hemma där som skåning. Skåningar är mer lika danskar till sättet, men inte helt. Skåningar har mindre artighetsfraser än Stockholmare generellt, och jag fick lära mig att lägga till ett ”snälla” efter ”tack” till exempel. Så flyttade jag till Köpenhamnsbasen och fick en ny kulturkrock, de använda inga artighetsfraser alls. Jag trodde inte de gillade mig, de var både burdusa och sarkastiska. Tyckte jag då.
Företagskulturen , generationskulturen, och kommunikationskulturen påverkar oss såklart, och om vi tar generationskulturen som exempel så är vissa saker som varit kultur och norm länge ifrågasatt av yngre generationer. Bra, det är alltid bra att ifrågasätta. Ibland kommer fram till att det finns nyare bättre sätt, men ibland är det just bara en gammal norm och inget elakt menat. Jag tar det danska uttrycket ” Hvordan synes du selv de går?” om någon skulle tappa något eller spilla. Det är sarkastiskt, rått men hjärtligt. En som är ny kanske inte alls skulle uppfatta det så förstås. Den tycker kanske den är hackad på. Och äger såklart den uppfattningen, men det behöver inte betyda att det menat som mobbing.
För den som känner sig utsatt är det riktigt tragiskt, och det finns branscher som tagit upp att tonen varit påfrestande. Kvinnliga poliser och militärer, i köket bland kockarna kan det vara rått, och jag upplevde också tonen bland busschaufförerna när jag jobbade som bussreseledare som hård. Men känsla av att vara mobbad har jag aldrig upplevt.
Mina tankar står i blogginlägget, jag beklagar svaren i enkäten. Det var ingen rolig läsning. Å andra sidan läser jag också in en del mellan raderna, som härleds till uttrycket ” när krubban är tom bits hästarna”. Därför- mår man inte bra av någon anledning, så vill man hitta något det beror på. Kanske vill man inte sätta fingret på det verkliga problemet och hittar då ett symptom istället. Jag säger inte ATT det är så men det KAN vara så.
Tack för dina kommentarer, intressant att läsa. (utom när du anklagade mig att ljuga, det blev jag ledsen för).