Mitt förhållande till Mr Grey

Jag är troligen den siste i raden läsare av trilogin om Mr Grey. Som en kollega sa: ”Förr i tiden letade kvinnor efter Mr Right, nu letar de efter Mr Grey”.
Det var innan jag bröt pärmen i den första boken, vilken nu bara har något kapitel kvar tills den är utläst. Jag läser och blir röd om kinderna, det var inte igår jag läste detaljerade samlagsskildringar, och varje gång jag läser grips jag av ett dåligt samvete att jag borde läsa annat. Studielitteraturen till exempel. Eller städa. Eller skriva. Eller träna.

Å andra sidan tycker jag det är kul att ha läst boken alla talar om för att själv ha gjort bedömningen, och jag har även diskuterat den med vännerna på Facebook. Min son hävdar att män vars kvinnor läst boken får ”ligga mer”, jag hostade till och harklade mig och undrade hur den undersökningen vetenskapligt gått till…

En annan väninna skrev att ”vad skiljer Christian Grey från Hans Scheike egentligen”? En ytterst befogad fråga. Det skulle säkert kunnat handla om en yngre utgåva av Hasse, och jag hade skrattat ihjäl mig om hans ansikte dök upp i kommande filmen.

Rekommendera den eller inte, om det skulle finnas någon som ännu inte bestämt sig? Njae, blir mitt svar. Det finns nog annat man kunde lagt tiden på, och känt sig mer nöjd. Det är porr med en story, och sex har alltid varit kittlande för människor i alla tider. Det kanske kan liva upp någons fantasier, ingen aning. Själv går jag inte alls igång på dominans, sadism och smisk och tycker Mr Grey verkar vara en rätt störd och psykiskt skadad person, som drar fördel av en naiv tjej som bara vill bli älskad för den hon är. Så här långt, men jag har som sagt bara läst första boken.

Jag får minnesbilder av förhållanden jag hade när jag var i hennes ålder med män som liksom Grey hade lite för höga tankar om sig själv. Hur jag önskar att jag då hade haft skinn på näsan och sagt ”du grabben, jag tror faktiskt inte riktigt att du förtjänar mig”, istället för att försöka leva upp till en fantasibild av hur pojkvännen önskade att jag skulle vara. I vissa år av sitt liv är man så väldigt sårbar, man utvecklas som människa genom de möten man har och blir man dåligt behandlad sätter det sig som ett vaccin i kroppen för kommande förhållanden.

Det hade jag sagt till karaktären Anastasia, om hon hade funnits i verkligheten. ”Ta ingen skit från en karl, rik eller fattig, snygg eller medelsnygg. Man ska inte gråta i ett förhållande, man ska vara glad. Det är inget spel eller strategi, det är en ömsesidighet att vilja vara med varandra och göra varandra lyckliga genom sin uppenbarelse”.

Anastasia finns inte i verkligheten, men det finns tusentals tjejer som låter sig bli behandlade som hon. Det skulle man ju kunna analysera om man bestämmer sig att läsa. Eller låter man sig hänryckas och läser bara för nöjes skull, för killet i magen om man får det eller för att fokusera på annat än måsten för ett litet tag.
Man väljer själv:)