Jag ångrar (nästan) ingenting jag gjort i mitt liv.
Möjligen finns det någon jag dejtade jag inte borde dejtat (frid över hans minne, han dog innan han hann fylla 40) men jag har så gott som alltid följt mitt hjärta.
Jag har aldrig haft någon plan eller strikt haft målfokus, allting har mest blivit, av en slump.
Men det fanns en sak jag pratade om länge, och det var att jag aldrig levt studentliv. Jag började jobba direkt efter gymnasiet och har gjort fram tills för ett år sen.
Men det var en härlig känsla att få sin första lön och jag kände mig RIK.
Glömmer heller inte när jag blev chefsvärdinna på Baltic Airlines och lönen var på 12 000 i månaden och jag tänkte ”wow, hurra, yippe, jag är praktiskt taget miljonär”.
Lönen på SAS när jag började var också schysst och att konsumera och ändå få pengarna att räcka var inte något problem. Dessutom hade jag alltid extrajobb och var sällan helt ledig, och jobbar man mycket brukar det resultera i lite mer klirr i kassan än om man inte jobbar eller prioriterar fritiden. (Vilket också är helt okej. Men det är inte ”orättvist” att tjäna mer om man jobbar mer, eller hur)
Just det är den svåra delen när man som jag, vuxenstuderar.
Jag har vant mig vid att det kommer in pengar på lönekontot varje månad, medan vi nu lever på en lön. Jag pluggar och praktiserar och Tony försörjer mig, kort sagt.
Det betyder att konsumtionskontot har fått strypas till ordentligt, det är inget kaffe på stan eller spontanköp av en snygg tröja.
Det märkliga är att det går alldeles utmärkt.
Det är visserligen svårare att vänja sig av med pengar än att vänja sig vid att ha dem (därför är det kanske bättre att ta högskolepoängen först och börja jobba sen) men jag tittar mig omkring och saknar ingenting.
Jag har shoppat en massa onödiga saker medan jag flög som kanske egentligen inte alls var ”måste-ha” trots att jag trodde det.
Och det jag gör nu är trots allt att lägga till ett par hängslor till livremmen, om jag inte skulle hålla för flygbranschen fysiskt, tills jag blir pensionär. Då har jag en Plan B att också ha en utbildning så jag kan försörja mig och undvika att bli bidragsberoende. Eller i alla fall öka chanserna för det. Inte lita på att andra ska fixa det till mig.
Nu är det andra tider, men en sak som är sig lik är att jag följer fortfarande mitt hjärta. Jag har väldigt länge pratat om drömmen att läsa till journalist.
Om några månader är jag där.
Jag har också en man som låter mig följa hjärtat, liksom jag alltid låtit honom följa sitt.
I nöd och lust. For better or worse.