Det går inget vidare, det här med mindfulness. Jag går en kurs och läser en bok i ämnet, och så får man uppgifter att träna på.
En av uppgifterna handlade om att ta pauser på den dagliga skogspromenaden, och stanna några gånger och insupa lukter, ljud och andra synintryck. Tony gick med mig, och jag instruerade den redan lärde (han gör sånt utan att tänka, jag har ett mål jag siktar att nå).
-Jaha, då kan vi ju stanna vid det där trädet till exempel, sa jag.
Tony kollade in mossan, tickorna, barken.
-Tror du det finns mycket mikroorganismer i den här barken, sa han, men jag hörde inte så bra för jag var redan på väg därifrån.
-Jo, det tror jag, sa jag, och stegade vidare.
Han drog mig tillbaka i jackarmen, jag fick hoppa till ett par gånger på ett ben för att inte tappa balansen, och sen stod jag där igen och glodde in i barken.
En man med en rastande hund gick förbi och vi hälsade artigt på varandra. Efter ett trettiotal meter vände han sig om och tittade på paret han just hälsat på, som fortfarande stod och stirrade rakt in i ett träd. Han måste ha undrat.
Mindfulness, heter det.
Jag är inte riktigt där än, kan jag säga. Men jag tränar.