Det händer då och då att folk förväxlar mina ”betraktelser” mot ordet ”bekännelser”.
Jag håller själv med om att ordet ”bekännelser” tillför en annan dimension, en form av hemlighet som nu ska avslöjas. Och hade jag döpt bok och föredrag till ”En flygvärdinnas bekännelser” hade jag troligen lockat några fler att läsa det som i nuläget egentligen bara är snällt och oskyldigt.
Finns det något att bekänna, undrar kanske du?
Svaret på det är naturligtvis ja. Visst finns det saker som varken bloggläsare, bokläsare eller föredragsbesökare nånsin kommer att få veta. De förblir hemligheter trots att det vid det här laget är preskriberat.
Imorgon ska jag hålla ett föredrag som arrangören felaktigt döpt till just ”En flygvärdinnas bekännelser” och när jag såg annonsen i tidningen suckade jag först högt. Sen tänkte jag att det inte gör så mycket, jag får väl bara skämta lite om det, och så får jag väl göra någon bekännelse.
Hm. Vilken ska jag ta.
Lite kärlek och lite dramatik?