Jag är mentor för fjärde året i rad, för en tredjeårselev på gymnasiet. Det är en stor förmån, och jag är riktigt glad att jag till slut tackade ja, när koordinatorn frågade mig. Det gjorde jag nämligen inte från början, jag sa nej både första och andra gången hon frågade och tredje lovade jag fundera på saken. Jag hade ju inte tid. Och hade inget att bidra med. Och hur pratar man med en tonåring som inte är ens egen? På den nivån gick tankarna.
Efter första mötet var jag exalterad och nyfiken och glad på samma gång. Jag klarade ställa frågorna som fick honom att formulera sina tankar, och det hände väldigt mycket det där året i hans liv, och den resan var jag med på, på ett hörn. Att se den utvecklingen, det var härligt. Jag lärde mig själv också väldigt mycket vid våra möten över latte-glasen, och det fortsatte det med de två efterföljande tjejerna åren efter. Visserligen har jag också ibland känt att jag inte kunnat bidra, de har redan haft sina planer klara och jag har känt mig överflödig, men då har det åtminstone lett till goa möten och lite gott snack. Och man vet aldrig i förväg, man måste utforska efterhand.
En metafor jag brukar använda, både till adepter men också till mina egna tonårsbarn är den om motorvägen. Metaforer är bra på det sättet att de ofta är lätt att relatera till. Jag ser det såhär:
Om man bara har ett mål framåt och kör på motorvägen och fokuserar på den, så missar man alla landsvägar, grusvägar och stigar som ligger bredvid. Man kan inte vänta på att någon annan ska skjutsa en, man får köra själv, men vilka omvägar man tar eller hur lång tid det tar att komma fram, det är oväsentligt.
Eller tänk en semester där du sätter dig på ett tåg där du inte känner slutdestinationen, utan du luffar dig fram. Tänk alla möten, alla platser, alla samtal och upplevelser du får. Du har ingen tid att passa, du bara suger in kunskapen, lärdomarna och trampar på bananskalen du råkar snubbla på under vägs. Du är inte samma människa när du kommer hem, dina möten och medmänniskor har gett dig kunnande och erfarenheter.
Tänk nu istället att du tar flyget från Kastrup och landar på tid, i Amsterdam. Det är ett annat sätt att resa. Ska man till Amsterdam, man har ett möte där imorgon eftermiddag klockan 15, så är det ju djupt frustrerande att ta omvägen med tåg och vet man dessutom inte om tåget stannar i Amsterdam kommer man varken att njuta av tågresan eller mötena, man kommer bara vara orolig att missa hoppa av i Amsterdam.
Det är helt enkelt olika sätt att resa. Men det man ska komma ihåg är att det ena faktiskt inte är bättre än det andra. Bara olika.