Senaste veckan har ett namn framför andra varit i ropet, både i delningar på Facebook och i kvällstidningarnas nätbilagor.
Mia Skäringer.
Hon skriver av samma anledning som de flesta andra som skriver, antingen vill hon förmedla något som engagerar och som kanske gör världen lite bättre och/eller tjänar hon pengar på tiden hon lägger på att formulera sina tankar i skrift.
Det är en drivkraft god som någon, att vilja engagera och beröra sina medmänniskor, och den här veckan har Mia verkligen lyckats.
Liksom Belinda, som för några veckor sen fick fart på feministdebatten.
Härligt. Engagemang är härligt.
Jag läste jag också och blev berörd. ”Så rätt hon har” tänkte jag.
”Så blåst jag känner mig” tänkte jag dan efter. ”Jaha, var det bara en sponsortext med baktanke” tänkte jag då. ”Man ska ju vara ärlig och mena det man skriver” tänkte jag sen.
Det gjorde hon säkert i och för sig.
Har man läst hennes Avig Maria och sett ”Dyngkåt och hur helig som helst” är det hon skrev i bloggen helt i linje. Det handlar om att inte räcka till och kroppsideal som inte överensstämmer med spegelbilden.
Det är hög igenkänning för alla oss som fyllt både 20, 30 och 40 och tycker att kläder i medium BORDE passa. Att konditionen BORDE vara bättre. Att vi BORDE äta bättre. Och när vi läser att andra har det likadant känns det bättre, och så tar vi ett chips till och tar tag i saken en annan dag.
Men det känns inte bättre imorgon. Bara för att vi är många som är överviktiga och rör oss för lite mår vi inte kollektivt bättre för att vi vet att vi inte är ensamma.
Och då tröstäter vi lite till.
Jag började viktminskningskurs för ett par månader sen.
Det är inte första gången, och inte första metoden. Jag har i alla år känt mig obekväm i mitt förhållande till mat och sötsaker, som för mig är både mättnad, njutning, belöning och tröst. Det gör att jag tänker väldigt mycket på det, därför att mat och sötsaker upptar en stor del av mina tankar.
Inte av den anledning Mia pratar om. Inte för att jag känner mig jagad av ideal och smala fotomodeller. Inte för att Tonys känslor för mig brister, han verkar älska min kropp och gillar tvärtom rumpa och lår och tycker inte alls att tunna omusklade ben och platt rumpa är attraktivt.
Mitt enda skäl till att gå ner i vikt är att jag vill må bättre. Jag vill orka mer. Jag vill inte riskera diabetes 2 eller vällevnadssjukdomar. Jag vill att min kropp ska vara stark och hålla mig uppe i många år till. Och om den ska klara det måste jag hålla mig i form, det vill säga träna och äta bättre.
Det är och har alltid varit en kamp för det är lättare att köpa halvfabrikat och pizza. Speciellt när det är stressigt. Och det är det rätt ofta.
När jag läser Mia är det som att kissa i brallan, det är först varmt, men sen blir det ändå likt förbannat kallt.
Mia är trött på dieter och det är jag också. Men det finns ett skäl till att man behöver ta till dieter. Hon liksom jag, om vi inte är nöjda, har tyvärr levt på ”fel diet” alltför länge. För om man äter rätt behöver man inte gå viktminskningskurs. Och skippar hon dieter med namnkombinationer och äter enligt dieten ”äta som vanligt” – så blir det kallt i brallan, så att säga.
Jag vill ju må bra, och det är äkta för mig. Jag vill inte acceptera och släppa taget om min kropp, jag vill älska den för det den egentligen är om jag inte hade misskött den så förbaskat under många år. Den gör sitt bästa, men jag när den inte med godhet.
Det vill jag göra nu.
Av hjärtat.
Klockrent