Mellan hopp och förtvivlan

Det är ett nytt liv. Jag har alltid levt ganska intensivt (Tony påstår att det är en diagnos jag har: INTENSIV) men det är något tuffare än jag förväntat. Det är kul att ha en badge som det står Göteborgs Universitet på, och det är kul att få sätta sig in i ett ämne jag är intresserad av, men det är riktigt svårt samtidigt. Speciellt kursen Artificiell Intelligens som ingår i kurspaketet i Kognitionsvetenskap, och där jag dessutom har missat ett par föreläsningar pga jobbet.
Men förutsättningarna visste jag ju, flyga halvtid, studera heltid, och mitt företag tar jag hand om så bra det går (inte jättebra, jag har ju svårt att ta alla förfrågningar, jag har tyvärr fått tacka nej eftersom vi inte kommit till kapitlet kloning ännu, så jag vet inte hur det går till;) ).

Har nu flugit fyra dar, och ägnat hotellvistelserna mellan flygningarna till att läsa, läsa, läsa. Miljön är ganska bra, det är tyst och inget stör, förutom att det har varit sommar i Düsseldorf och Gdansk och jag hellre egentligen velat vara ute och spatserat…

Tjejen jag flög med var också på studiedeltid, och läste psykologi, och vi hade många intressanta diskussioner. Styrman undrade dock när vi hade pick-up om vi hade varit ute under dagen och vi svarade med en mun att vi hade läst.
-Vad är det för fel på er, sa han.
-En överdriven pliktkänsla kan vara svaret, sa jag. Om vi inte passerar och tar tentorna dras studiebidraget in och det är valen man står inför när man väljer mellan lust och plikt.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Emellanåt känner jag mig korkad eftersom jag inte förstår, men så plötsligt lossnar det lite och det går upp för mig att de andra troligen har det på samma sätt. Många kommer direkt från gymnasiet och det är ett helt annat studietempo på universitetet än på Lernia där jag också läst in ämnen. Nästan lite chockartat i början, men jag tror jag ska hitta några trådar att väva av.

Träffade en annan kollega häromdagen som jag beklagade mig för, och han skrattade och berättade om sin erfarenhet när han läste på IBM, han sa:
-Jag såg att föreläsaren pratade för läpparna rörde sig. Jag hörde att det var danska, för jag kände igen satsmelodin, men jag fattade absolut ingenting av vad han sa, och då är jag ändå gift med en dansk…

Jag byter mellan hopplöst läge till hoppfullt ungefär tre gånger per kvart, så inläggen kan vara allt från ”Kom och hjälp mig överleva” till ”Jag är en superkvinna” beroende på när jag hinner skriva blogg.
Joråsåatt.

Inatt var jag hemma 01 från flyget, och var uppe igen 05 för att ta tåget till Göteborg. Sov på tåget, åt frukost på cafe´et vid universitetet och irrade yrvaket in på föreläsningen för att efter två timmar ta tåget hem igen.
5 timmars pendling om dan kommer nog bara göra mig gott, där kan man ju slappa lite mellan läspassen utan att kunna prestera annat, och så får jag bara försöka hålla mig och inte sitta och prata bort för mycket tid med trevliga människor. Svårt att vara social samtidigt som man läser matematiska formler:)