Satt i kyrkbänken igår strax innan midnatt och väntade på att påsknattsmässan skulle börja.
Kyrkan var helt mörk, och vi var där i god tid och kunde sitta och meditera en stund. Eller rättare sagt, jag gör gärna det medan Tony är mer otålig och rastlös.
Hörde honom därför viska ganska högt, ialla fall så högt så raderna framför skulle höra (samtidigt som han tryckte min hand så att jag skulle fatta ett det var ett practical joke):
-Du, hur lång är gudstjänsten inatt?
-Inte så lång tror jag, midnattsmässor brukar inte vara det.
-Jo, jag läste att det är två timmar!
-Ja, det har du nog rätt i, sa jag som lika gärna kunde vara med i leken, och sen var det kyrkkaffe va?
Tony nickade mot paret framför och gav mig high five, men de verkade inte bry sig om de nya uppgifterna om hur de skulle spendera lördagsnatten.
Själv återgick jag till min meditation.