Med näsan i böckerna

Att läsa är lite som att cykla.
Om man inte cyklat på länge är det lite vingligt i början, och sen börjar det flyta lite bättre när man hittar bromsen, ringklockan och vet hur man sätter på lyset.

Jag har ångrat många gånger att jag hoppade på kursen i pedagogik, men nu när jag är inne på sista delmomentet och det bara är en månad kvar känns det som att jag ska lyckas ta mig i mål.
Detta moment handlar dessutom om Ledarskap och ledarskapsteorier, vilket är både intressant och användbart. Förra delmomentet handlade om normaliseringsprocesser och visst fanns det intressanta böcker i kurslitteraturen, men det är inte är troligt att jag nånsin kommer ha nytta av det.
Ungefär som algebra i matten. Eller när vi räknade med tal som inte fanns. Men OM de funnits hade de blivit minus tre. (Det var då jag hoppade av samhälle och började på humanistisk istället. Mer språkundervisning åt folket, var min paroll).

Jag har också slukat en hel del andra böcker förutom kurslitteraturen, bara för att det är enklare att läsa när jag ändå håller på. En av böckerna jag läst heter ”Vem snodde osten?”:

En kul bok om förändringsprocesser och handlar om möss och en ost som försvinner.
Nu gillar jag ju metaforer (inte alla gör det, jag har förstått att det till och med finns de som inte förstod min metafor om den lilla och stora världen jag höll tal om, och misstolkade, jaja) och jag är som de flesta andra motståndare till förändringar jag inte har koll på. Jag vill själv bestämma över den där osten så långt det går, kan man säga.
Men ibland händer saker som inte går att påverka, och det är då vi reagerar olika.
När jag läser om de här olika sätten att hantera förändringar fnissar jag för mig själv och försöker hitta mig själv i mössens personligheter. Det är det som är så roligt med metaforer, man kan skrocka åt igenkänningen.

De senaste åren har varit fullspäckade av förändringar, och det kommer möjligen flera.
I Sverige finns LAS, som innehåller en regel som heter ”Först in-först ut”. Den har varit ett lokalavtal i Danmark och gällt också för oss, men är nu uppsagd av SAS. Det innebär att de kan välja vem som helst att bli av med jobbet om det blir övertalighet. Äldre lite dyrare kanske? Mig kanske? Inte vet jag, det visar sig i höst.
Men i mitt huvud snurrar tankarna från boken: ”Hur ska jag förbereda mig på om osten försvinner?”.

Om tanken är tänkt är jag mer förberedd, även om det såklart inte alls är en bekväm tanke. Jag vill ju flyga! Jag är bra på det jobbet och kan det på mina fem, inom annat är jag rookie. Jag vill inte sluta skriva eller hålla föredrag heller, men kombinationen är så perfekt.

OM, säger OM, något händer så att osten försvinner, så sitter jag inte i sjön.
Skulle jag hamna i sjön hittar jag en livbåt eller i värsta fall en planka att paddla på tills jag når land.

Och skulle nu nån ha svårt för metaforer, är denna text troligen helt oförståelig.
Ost? Sjön? Paddla på en planka?
Är hon inte flygvärdinna?