Jag snackar och Tony sköter verkstaden. Åtminstone nu under diskbråckstiden, annars är jag inte det minsta rädd för kroppsligt arbete och att försöka mig på projekt jag inte riktigt behärskar.
Problemet med att inte kunna hantverka tycker jag oftast är att jag saknar kunskap om verktygens funktion. Men om man aldrig försöker lär man sig heller aldrig, så några missöden har det kostat på vägen, men hellre det än att ständigt bara vara åskådare.
Förutom nu då, som sagt. Jag har pekat med hela handen och kunnat vara den besserwisser jag alltid velat vara, och instruerat hur färgerna jag köpte skulle hamna bäst på väggen och möblerna. Och jag måste säga att jag är mycket nöjd med undersåtarnas jobb;)
Stolarna och bordet är IKEA, vars björkfanér slipades bort och målades vitt. Med synliga penseldrag blir möblerna mer personliga än med spray. Inte för perfekt, helt enkelt, är min melodi.
Hurtsen i hallen var av avlutat trä, vilket var en höjdare poå 80-talet, men dock inte alls historiskt korrekt. Trärent var inte alls vanligt förr i tiden, det var bara de allra fattigaste som hade trärena möbler, de som inte hade råd med färg. Man blandade till och med färgpigment i griskiss, bara för att få färg. Ser man avlutade möbler på Antikrundan ser man också programledarnas minspel ändras från positiv till upprivenhet, det är inte populärt. Men, det ska sägas att tycker man det är fint så är det fint, och jag har älskat den lilla hurtsen som följt mig sen jag flyttade hemifrån. Nu målades den dock i grafitsvart bets, och blev precis så som jag ville.
Även Flisan gillar den och tar ofta sin middagslur på den.