MD80 har landat för sista gången

Igår landade MD-80 för sista gången, nu går den i pension. Det är blandade känslor, det är ju ”mitt” plan, det jag kunde i ryggmärgen, det jag jobbat flest timmar på, det jag hittade på som i min egen ficka.

Första mötet med MD var på Transwede 1988. Jag var 23 år och hade jobbat två år på Baltic Airlines, men där var det omorganisation på gång och jag skulle behöva flytta till Stockholm vilket gjorde att jag sökte till det relativt nystartade charterbolaget Transwede.

Jag var på intervju och fick jobbet, och det var en härlig sommar med ett ungt gäng. Har aldrig festat så mycket som jag gjorde den sommaren. Vi sov över hos varandra, festade, och gick ibland direkt till flygning. (Det är preskriberat nu)

Transwede flög Caravelle, en modell andra flygbolag hade skickat till flygkyrkogården eller till något afrikanskt inrikesbolag, men de flög också EMDEÅTTITVÅ, The Aircraft. Ny, modern, fräsch. Det stod en del om det här i tidningarna den här tiden, att det gamla mötte det nya. Att Transwede flög omkring i den urgamla Caravelle, och det hände att passagerarna faktiskt inte såg skillnad när de stod i flygplansdörren. Till en av de ”äldre” (hon var kanske 40 då) värdinnorna som stod i dörren och hälsade välkomna sa en passagerare:

-Jaså, flyger den här gamla häcken än? Varpå hon svarade på bred skånska:

– Majnar do maj?

Baltic Airlines bestämde sig efter sommaren att nystarta i Malmö, jag blev erbjuden tjänst som chefsvärdinna och lämnade Transwede för att gå tillbaka till Vickers Viscount (än mer ålderdomlig än Caravelle). När Baltic till slut gick i graven började jag på SAS 1990, och fick igen stifta bekantskap med MD-80, och den flög jag sen ända tills i våras innan jag gick på tjänstledighet. Min sista flygning med den var till Helsingfors, och jag gick purser, glömmer inte det. Jag var sentimental redan då, eftersom jag visste att den skulle pensioneras och jag bara skulle flyga någon vecka till. Jag stod utanför dörren när vi landat och tittade in en sista gång och tänkte att det varit ett fantastiskt plan att ha jobbat på. Rustikt, sällan tekniska fel, lätt att jobba på.

Det är märkligt att tänka att ett plan som var så nytt och fräscht gått i pension.

Det betyder att jag också är på väg dit med stormsteg.

Tusan vad fort tiden går.