http://www.expressen.se/noje/extra/1.2692182/nu-flyr-kikki-danielsson-fran-bollnas
Just hemkommen efter en väldigt trevlig fest, och sätter mig vid datorn några minuter för att varva ner. Det går liksom inte att bara ena sekunden dansa och hoppa jämfota med händerna över huvudet, och nästa lägga sig i sängen och tro att man kan somna.
Scrollar snabbt genom Expressens nätbilaga, mest för att kolla att det inte hänt något revolutionerande i världen, men så fastnade ögonen på Extra-sidan och intervjun med Kikki. Brukar sällan läsa just om de så kallade kändisarna, det är något unket över hela grejen på nåt sätt. Kändisen behöver publiciteten, tidningen behöver kändisen, men innehållet i det skrivna-vem behöver det egentligen?
Ändå läste jag intervjun och fick en dålig smak i munnen. För inte så längesen lyste en annan rubrik om Kikkis ensamhet- och på nåt sätt tragiska liv- där hon beklagade så mycket att hennes barn aldrig kom på besök. Hur känner sig barnen när de läser de i tidningen?
Jag får då och då stå upp för mitt bloggskrivande och officiella liv, med påpekandet att jag berättar ”allt”. Det får mig för det mesta att le lite inombords och tänka ”tror du ja”. I själva verket finns det 300 ämnen jag aldrig skulle skriva om och jag väljer för det mesta ganska noggrant hur jag uttrycker mig. Och jag vet i 99 fall av 100 varför jag skriver som jag gör, vad syftet är. Någon enstaka gång slinker det igenom något som inte varit uppe och vänt tillräckligt, men annars gäller det vanliga ”it takes 2 to tango”. De många olika tolkningarna av vad jag skriver kan jag inte ansvara för, utan bara vad jag menar. Förhoppningsvis är mitt språk tillräckligt utvecklat för att det ska överensstämma.
Kikkis beklagande av ensamheten eller det nästan martyrliknande tillstånd hon verkar befinna sig i känns bara jobbigt att läsa. Det är inte fel att läsa om ensamhet, det är inte fel att vara djupsinnig, men jag upplever det som att jag som läsare nästan får dåligt samvete. Utan att kunna göra något och utan att vara skyldig till det.
Jag tror inte det finns någon som kan trösta Kikki. Jag tror om hon hittade någon , att denne skulle vara livrädd att hängas ut till första bästa journalist i nästa intervju, och vem vågar spela med en sån insats.
Man vill inte veta allt. Det vill jag inte när jag besöker hudvårdssalonger eller massörer (bara som exempel, min hudvårdsterapeut och massör kan känna sig trygga)) heller, när människor jag inte alls känner berättar sitt livs historia och hänger ut sin byk som om de pratar med en nära väninna.
Jag vet vilka som är mina nära väninnor, och de vet att jag finns för dem. Och skillnaden mellan en bekant och en nära vän är just förtroendeskillnaden.
Kikki verkar ha lite definitionsproblem på det området om du frågar mig.