Stod vid ett övergångsställe och väntade på att en gående skulle passera.
Den gående var en man i 25-30-års-åldern med en hund vid sin sida.
Hunden blev sparkad av sin husse, och tittade oroligt upp mot sin husse hela tiden de gick över. Halvvägs fick den så utan förvarning en spark till, och tittade igen upp med en undergiven blick.
Den gick bara där snällt vid sidan, och såg ut som den sa ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta”?
När jag såg den andra sparken blev jag urförbannad och den första tanke jag hade var att hoppa ur bilen och skrika på idioten:
-Vad är ditt problem? Man sparkar inte på en hund pucko!
Men, eftersom tankarna på vad som kunde hänt då träffade mitt logik-cennrum, så avstod jag. Jag vågade inte.
Killen såg inte ut som någon jag skulle vilja möta i en mörk gränd. Han kanske var hur snäll som helst EGENTLIGEN och bara hade en dålig dag, men han såg inte det minsta snäll ut på ögonen. Utseendet i övrigt var också nära det man förknippar med hur man tänker sig en kriminell person.
Hunden var en kamphund, och det var nästa tanke. Den är troligen lojal med sin husse hur den än behandlas, och skulle jag angripa hans husse skulle den möjligen angripa mig på hans order. Det funkar inte att pedagogiskt i den situationen förklara för vovven att ”jag gör det här för att rädda din röv”.
Så jag suckade högt. Glodde på honom, men det såg han inte.
Ringde också polisen och tipsade var han var och vad han gjort.
– Vill du göra en anmälan, undrade polisen.
– Nej, låt oss bespara skattebetalarna den kostnaden av papper och arbetstid, svarade jag.
Så ingenting har förändrats i världen.
Killen kommer fortsätta slå sin hund.
Jag kommer fortsätta vara frustrerad över att det inte gick att göra något.
För om det riskerar att kosta ett bar utslagna tänder eller stelkrampsspruta efter ett hundbett, så viker jag mig för de kriminellas makt.
Klapp på axeln till er som vågat ta risken, jag gör det inte.