Jag vet inte om det är effekten av massor av år inom flyget.
Nya arbetskollegor varje dag, man kan inte leva på gamla meriter och man är tvungen att anstränga sig att ge ett gott intryck. Vi ska ju arbeta ihop de nästa 12 timmarna, vi gör det bästa av tiden ihop. Vi ses kanske aldrig igen. Eller imorgon. Eller nästa år.
Dåligt humör kan man ju ha, men det finns en lägstanivå att visa det, och den ribban ligger ganska högt tror jag, jämfört med andra. Kommunikation är A och O. Tydlighet. ”Hörrni, jag har sovit riktigt dåligt i natt så jag är inte riktigt mig själv. Det är inte ni, det är jag”.
Ingen behöver gå och undra ”jaha, är hon sur eller ÄR hon sån, är det nåt vi gjort?”.
Sen svingar man visserligen olika med olika människor, en flygslinga med någon man inte har något gemensamt med eller har nåt att prata om känns mycket längre än med någon där man direkt finner varandra. Och det finns många, många som man svingar riktigt gott med. (Det kan vara så att det faktiskt heter nåt anat egentligen på svenska, ser jag nu när jag skriver. Svinger godt sammen, säger man på danska, och det är ju där jag jobbar. Men du vet vad jag menar)
Nu lever jag inte längre i den omhuldade flygvärlden full av trevliga kollegor. Det är ett uppvaknande på ett sätt att möta människor regelbundet som inte alls har den livshållningen att det är ”bra med god stämning”.
Jag träffar såklart massor med härliga och fantastiska människor fortfarande i min nya värld, men också en och annan som är totalt olik mig. Totalt. Någon står jag i underförhållande till och kan inte välja bort.
I vanliga fall hade jag inte brytt mig, därför att jag vet med all säkerhet att det finns personer jag träffat eller som läser mig, som retar sig på mig. Det är synd, men det gör inte så mycket. Om man inte känner varandra eller bryr sig om varandra så behöver man heller inte lägga energi på att skapa/rädda relationen. Och kanske är det bättre att ha några som tycker jättemycket om och några som tycker illa om, än att alla är neutrala. Tänker jag.
Men den jag syftar på måste jag ha en relation till ett tag till, hen har en mimik och ett kroppsspråk som är övertydligt, visar på alla sätt att ”jag gillar inte dig”. Trycker ner, är taskig, jag bär dumstruten konstant.
Jag retar mig på att behöva slösa energi på det, men jag kan inte bortse från det heller. Och det är trots allt obehagligt att vara ogillad.
Jag kan såklart anstränga mig att vara tillbakadragen, tyst och underdånig, men tycker det är tradigt att inte alla personlighetstyper får plats. Jag har inte valt och bestämt mig för att vara extrovert och pratsam, det är ju sådan jag är, sen födseln. Redan som liten var jag oblyg och intensiv. Ibland till och med överenergisk, men jag har ett sunt förnuft som gör att jag känner gränser och kan känna av situationer.
Jag analyserar för att försöka förstå, och lära mig. Jag tycker det är fint när man kan växa som vuxen och bli bättre med åren, och det gör man inte utan feedback.
Ska jag fråga rakt ut ”vad har jag gjort dig”? Eller bara låta tiden gå tills en dag om några veckor när jag kan tänka ”Lycka till i livet, men långt från mig”?