Man måste veta vilken hattt man har på huvudet

Vi är inte exakt desamma personer privat som i vår yrkesroll.
Privat kan vi spela på alla känslosträngar, och hemma gäller ”Älska-mig-för-den-jag-är” till skillnad från yrkesrollen.
Alltså: yrkes-rollen. Vilket är identiskt med vad en skådespelare gör på sitt jobb, spelar en roll.
Vi har vår identitet och vi har våra särdrag och motivationer, men vi har också en skyldighet att representera företaget och vara professionella i denna roll.

”Får man inte ha en dålig dag?”
Jo.
Vi är människor, inte robotar.
Men en dålig dag innebär att ändå inte krypa under ”lägsta-nivån”. Och ribban för ens lägsta-nivå ska man definitivt hålla koll på. Är det risk att det blir limbo-dans måste man helt enkelt leva efter devisen ”fake it til you make it”.
Det är inte dina kollegors problem om du är på dåligt humör eller har privata problem. Och har du ett behov att kommunicera det så gör det genom att berätta på ett informativt sätt, inte pusta, svära eller himla med ögonen åt att ingen kan läsa tankar.

När jag fyllde år i januari fick jag ett presentkort på en skönhetssalong för en ansiktsbehandling. Jag hade aldrig varit där tidigare och gladde mig åt att bli ompysslad en hel timme.
En stund bara för mig, njutning och avslappning. Krypa ner i det varma täcket och få ansiktet rengjort och masserat, det var som en dröm.

Riktigt så blev det inte.
Inte för att jag inte vill prata, det gör inget, men det här blev så konstigt.

Terapeuten berättade ingående om konflikten i bostadsrättsföreningen, om försvunna huvudnycklar och aggressivitet mellan de boende. Jag lyssnade och kom med små kommentarer, men när timmen var över var jag helt upptagen av att försöka komma på lösningar för denna konflikt. Jag kom ut i vinterkylan och kom på mig själv att faktiskt inte ha njutit alls, jag hade lyssnat aktivt och glömt att jag var kund och hon behandlare.

”Men du kunde väl sagt till?”
Jo, om jag tänkt på det. Men i samtalet gjorde jag inte det, jag föll in i det som kallas vanligt hyfs. Och vanligt hyfs är att lyssna när någon pratar och berättar. Jag blev mitt arbets-jag kan man säga.

Jag upprepar, jag pratar och lyssnar gärna medan jag får behandlingar, om det är fotvård, massage, hårklippning eller hudvård. Men det ska vara upp till mig som betalande kund på vilket sätt.
Terapeuten måste vara lyhörd, och ha fingertoppskänsla.
Vid något tillfälle lyssnade jag i 30 minuter på vad behandlaren skulle göra om hen vann 150 miljoner. (”Då skulle jag inte vara här, då skulle jag sluta jobba”. Jaha. Kul att du anstränger dig för min skull…)

Det är en konst att vara professionell och kunna skilja på vilken hatt man har på, jobbhatten eller privatkepsen. De som lyckas och kan känna av vad som passar sig eller när tystnad är att föredra – de har ett stort försprång i konkurrensen.

Skönhetssalongen fick bara en chans, och det var ju trist.
Men jag vill inte riskera att det blir så igen, och jag vet redan att fingertoppskänslan saknas.
Om jag lägger mina hårt intjänade kronor på service är det också det jag vill ha.
Inte betala för att agera terapeut till terapeuter.