Man måste kunna prata om det

Pratade just med en riktigt god vän jag känt sen vi började på Transwede-kurs ihop 1988. Jag var bara där en sommar, sedan fick jag jobb som chefsvärdinna på det bolag jag tidigare arbetat på, Baltic Airlines, men vi har hållt kontakten genom alla år. Jag hyrde dessutom in mig hos henne just när jag börjat på SAS i Stockholm, innan jag fick bas i Köpenhamn, så vi känner varandra väl.

Transwede blev uppköpt och blev nåt annat som sen blev TuiFly Nordic, där hon arbetar idag och är kabinchef sen länge. Hon och jag har arbetsglädjen gemensamt, vi pratar rätt mycket båda två (det är inte många andningspauser när vi pratar på telefon eller ses;) och vi är båda extroverta med stort umgänge. Vi är olika som personer (jag älskar ”olika”) men skrattar så mycket ihop så olikheterna är helt oväsentliga.

I alla fall, det kan gå långt mellan samtalen, men vi kommenterar lite på varandras Facebook och därför känns det inte som att det går så lång tid. Idag pratade vi, och hon berättade att det ligger ett strejkvarsel på deras arbetsplats från idag. Det första någonsin. Men det är verkligen viktigt att fokusera på frågan, som hon uttryckte det.

Jag har nämnt det förr när det handlade om piloter och fatigue, som är ett begrepp vi har lärt känna de senaste två åren i flygbranschen. Övertrötthet. Jag har haft debattartiklar både i Aftonbladet och på Newsmill i ämnet, och har försökt att få folk utanför branschen att förstå vad det innebär och vad riskerna är med så tilltagna arbetstidsregelverk.

På charterbolagen idag handlar frågan om 60 timmars arbetsvecka, vilket personalen hävdar kan vara en risk för säkerheten. En människa är gjort av kött och blod, och teori och praktik är två olika saker. Efter så många och långa dagar, om det skulle inträffa en incident som kräver evakuering, måste man ha överskott att klara det, och personalen menar att det är en stor risk att man inte gör det.

Min vän har en god vän på Transportstyrelsen, som jobbar med de här frågorna, och håller med om att det är helt godnatt, det är inte försvarbart. ”Stå på er” säger den personen, det är verkligen inte en sund utveckling.

Det finns alltid kritiska röster när man gör som jag gör nu, som börjar linda in argumenten i ”globalisering” eller ”bortskämda” eller ”sök annat om det inte passar”.¨Och ja, så kan man ju också lösa det, att bara anställa 20-åringar med stor ork och starka muskler. Visserligen på bekostnad av att all erfarenhet försvinner, vilket också är bra att ha ombord i en kabin med olika typer av passagerare och händelser. Viss pondus och agerande hör åldern till, och då är det tryggt med 26 års erfarenhet i bagaget.

Resten av samhället pratar om 35 timmars vecka, men den diskussionen har aldrig varit aktuell för kabinpersonal och piloter. Däremot hade jag önskat att folk förstod att bortskämdhet har väldigt lite med frågan att göra. Men att kunna diskutera utifrån säkerheten, precis som Ryanairpiloterna anonymt gjorde förra veckan, det måste vara tillåtet. OM det visar sig att säkerheten äventyras för att människor inte klarar av att hålla sig på topp, eller att Gud förbjude det ramlar ner en maskin av samma anledning, så kommer frågan väckas: ”Varför sa personalen ingenting”?

Det är vad jag försöker säga.
Det gjorde dom.
Personalen har larmat i ett par år nu att det inte funkar praktiskt vad som ser bra ut på pappret. En 14-timmars charterdag borde alla pröva på som bestämmer att charterbolagens kabinpersonal kan flyga 4 såna på 4 dagar.

Jag hoppas att jag aldrig behöver skriva ”Vad var det jag sa”.