Mammahjärtat är ömt idag

Det känns som att något gnager och skaver.
Det kan vara att tiden gör sig påmind, tiden som vi alla konstaterar går fort och att vi inte hinner med.
Att samtidigt som livet tuffar och går så förändras dess skepnad, och det finns bara ett sätt att hantera det- att förhålla sig.

Det var inte längesen.
Vi ville ha ett kärleksbarn, och vi hade tur.

Att titta på detta lilla liv och fascineras till exempel av att han hade likadana öron som sin pappa.

Det var den optimala lyckan.

Vi var en liten familj, och vi förstod inte att folk hade tid att ha mer än ett barn…

Sen blev jag gravid igen. Tillbringade visserligen stor del av den graviditeten på sjukhus, kräktes mellan 3-8 gånger per dag från vecka 4 fram tills dan jag födde. Men det fanns bra dagar också:

Fick en tjej som vägde över 4 kilo, så hon hade inte märkt så mycket av moderns kräkkaskader verkade det som.

Så var vi en liten familj på fyra:

Det var intensivt att vara småbarnsmamma och samtidigt flyga. Men barnen har ju aldrig upplevt något annat än att mamma ibland skulle ut och jobba och var borta några dagar i stöten. Det funkade alldeles utmärkt, precis som det gjort i alla tider när det varit papporna som varit på affärsresor när barnen varit små. Vi delade föräldraledigheten 50/50, också det funkade utmärkt trots att inte staten lade sig i.

Jag har alltid njutit av att se dem växa och bli självständiga. Deras olika personligheter, deras signum och mognadsprocess.

Vi har haft enstaka tonårsuppgörelser, men de har aldrig slängt i dörrar eller sagt elakheter.

Och så plötsligt var de vuxna barn:

De var utbytesstudenter varsitt år, de var borta och kom hem som mer ansvarstagande och mogna individer.
Vår son gjorde militärtjänstgöring och flyttade i augusti till en lägenhet närmare regementet där han nu är anställd.
Vår dotter går sista året på gymnasiet och har två extrajobb, på restaurang fredag- och lördagskvällar och lördagar fram till 15 jobbar hon i butik och säljer finchoklad. Ambitiös.

Jag tänkte när sonen flyttade att det ändå var skönt att dottern skulle bo hemma minst ett halvår till.
Jag är inte helt redo att helt släppa mamma-taget.
Och jag älskar att det är lite rörigt, musik, akututryckningar som ”mamma, kan du köra mig till stan snälla , jag är sen och du är världens bästa”, eller ”mamma, har du sett min keps?”.

Därför blev jag lite ställd i veckan när hon kom hem och berättade att hon och en kompis tänkte hyra en lägenhet i andra hand fram till jul.
– Jaha, men…,fick jag fram.
– Jag tjänar egna pengar och tänkte testa det här istället för att åka på vintersemester som jag annars tänkt, tycker det här är mer värt pengarna.

Då insåg jag något.
Jag hade i hennes ålder ha tänkt precis likadant.

– Såklart ska du göra det! Det är en jättebra erfarenhet, ni riskar inget och det kommer bli kul! Go for it!

Vi har idag hjälpt henne att flytta sängen och några flyttkartonger med kläder, hygienartiklar och skolböcker.
Hon stod sen där utanför ytterdörren med sin Ikea-påse och en krukväxt under armen, och sa:
-Hej då mamma och pappa, då sticker jag nu!! Jag hör av mig i veckan!!

Sen satte sig sonen i bilen och körde hem till sig, och jag stod där på gatan och vinkade med tårar brännande innanför ögonlocken.

Nu sitter jag här vid tangentbordet, i sentimental-mode.
Funderar på att titta på gamla filmer ikväll och grotta ner mig i sentimentaliteten genom att kolla när de lärde sig cykla, simma och när de stod med ryggsäckarna på väg till första skoldagen.
Eller kanske skicka ett sms: ”Hej älskling, vad tycker du, kan jag och pappa komma förbi på en kopp kaffe ikväll och se hur du har det?”.

Nä, såklart ska jag varken vandra på memory lane eller skicka sms.
Jag tar ett glas vin med min älskade och planerar framtiden.

Är det för sent att adoptera tror ni?
(Bara skoja. Men låt mig vänja mig lite vid det nya livet.)