Jag och min son ska åka till gymet ihop.
Jag vill. Eller vill jag inte.
Kan inte bestämma mig.
Å ena sidan måste jag träna men det gör ont när jag gör det. Jag gör nåt fel tror jag, eftersom nacken varje gång låser sig som om den var gipsad och bara smärtar. Då blir det automatiskt så att jag undviker det. Jag gör som Johan Glans brukar beskriva det:
-Om man har ett problem kan man hantera det på två sätt, antingen försöker man hitta en lösning eller lägger man sig i fosterställning och vilar en stund och ser om det löser sig av sig själv.
Men nu har jag typ legat i fosterställning (kanske inte riktigt men…) sen i början av sommaren, och det blir ingen stor förändring på smärtproblematiken. Jag har därför kontaktat en PT (ska berätta mer om det sen) och började så smått träna i torsdags. Och har ont så in i h.
Nu ska jag åka till gymet med min son vars kropp består av muskler, vars fettprocent är lägre än en fiskpinnes IQ och som kan springa en mil som uppvärmning. Typ. Undrar om det inte är en form av självsmädelse.
En halvtimme på crosstrainern är målet.
Har sett att halva vänlistan på Facebook redan klarat av sin lördagsträning.
Jag kommer inte lägga upp varken bild eller text dock.
Trots att jag hade behövt 400 Gilla.