Jag kan inte hitta något skrivet om varför SAS också ställer in avgångar idag när Lufthansas personal strejkar, men jag förmodar att det har att göra med att de ingår i Star Alliance och SAS och Lufthansa har Code-share, dvs delar på vissa linjer. När man samarbetar gör man det för att man delar på de attraktiva slot-tiderna och avgångarna, det behöver inte gå två halvfulla plan på samma tid.
Jag vet inte säkert att det är anledningen, men det skulle vara troligt.
Jag vet inte heller om det är helt sant att strejken bara handlar om en löneförhandling, och i så fall skulle det vara intressant att veta var buden står. Om det handlar om 20% lönnedgång eller det handlar om 2% lönuppgång. Eller också att villkoren är inbegripna, att man vill lägga över produktion på ett underbolag av lågpriskaraktär, där helt nya arbetsvillkor och löneläge råder. Ett ”Take it or leave it”- ultimatum.
Den debatten blir lätt ideologisk, där ena sidan hävdar att ”Det är väl bättre att ha ett jobb än inget alls, och att personalen måste vara med att bidra” eller å andra sidan ”Det måste vara möjligt att kunna leva på sin lön och att det är omodernt att vara livegen”.
Skulle man ställa sig objektiv kan man säga att båda har rätt på sitt sätt. Om man själv sitter i en trygg anställning med 40 timmars arbetsvecka (alternativt i ledande position med motsvarande 6 flygvärdinnelöner i månadslön) är det kanske lättare att ha den först nämnda inställningen, medan om man arbetar i en utsatt bransch själv (lärare och sjukvårdspersonal?) kanske mer håller med om den sistnämnda? Vi gör ju så vi människor, vi utgår från oss själv och ritar världskartan efter vilken slipning vi har på våra glasögon.
Men om man ser frågan i ett större perspektiv, så kommer ordet ”lönedumpning” omedelbart upp som en delfråga. Är vi villiga i Europa att byta ut vårt skatte-och välfärdssystem genom att hyra in låglönepersonal till vissa (eller alla?) tjänster från utländska bemanningsföretag inom tex service och vårdsektorn? Om kommuner börjar snegla på flygbranschen och börjar titta på personalkostnaderna och ta efter även för lärare, vårdpersonal, kommunanställda tjänstemän och politiker, var eller när går gränsen för när skatteintäkterna minskar så mycket att det påverkar verksamheterna?
Ett av problemen ligger i kortsiktigheten, politiker jobbar i 4-års-perioder, det är en fråga om att vinna val. VD i företag sitter normalt bara 4-5 år, sedan anses det rätt att gå vidare till annat bolag, och på samma sätt arbetar vederbörande att på kort tid ge aktieägarna så god avkastning som möjligt. Det finns inget incitament att arbeta långsiktigt, eftersom man inte vet om man är med då, kort sagt.
Detta är ett generellt problem inom alla områden, alla vill sätta sitt fotavtryck för att kunna ha en vidare karriär. För en politiker att bli omvald, för en VD att bli erbjuden en annan tjänst.
Det är på ett sätt en spännande tid vi går till mötes, men samtidigt gör det mig lite ledsen att vi inte är mer rädda om det unika i vårt välfärdssystem. I många andra länder är utslagningen av människor hänsynslös, i Sverige har vi trots allt ett trygghetssystem (det har brister, men det finns). Jag hoppas mina barn och barnbarn också får möjlighet att ta del av välfärd och ha möjlighet att konkurrera om jobben.