Livsinsikt genom en kivande tand

Jag har arbetat som flygvärdinna i 27 år. I jobbet ingår att bortse från sig själv, att vårda, serva och se till andras behov före sina egna. I en nödsituation ska vi se till att få ut alla passagerare, leta genom planet efter någon kvarglömd och hoppa ut sist.

När det är stressigt eller förseningar går det ut över matpausen och man springer som en galning för att passagerarna inte ska missa en vidare förbindelse. Också för bolaget klappar hjärtat och naturligtvis går man med på sänkta löner, försämrade villkor och indragna fridagar för att man så gärna vill hjälpa. Allt ligger i naturen hos oss som valt att arbeta med det ultimata serviceyrket, vi är en kobination av brandmän, sjuksköterskor, servitriser och kuratorer på ett golv som rör sig. Vi förväntas alltid visa upp ett leende av välvilja och serviceinriktning, och vi lyckas oftast. Det sitter i ryggmärgen, och de som lever nära oss kan också se drag av våra ”arbetsskador” i våra privata liv. Inte för att vi har choice av kyckling eller fisk till middagen eller går och tänder och släcker läslampor, men vi har generellt ett öga för var det kan finnas ett behov. Vi ser en tom kaffekopp, kan läsa av om någon fryser och erbjuder ett par extra sockar eller om någon är nere och frågar ”hur mår du egentligen”?

Jag har faktiskt aldrig lagt märke till den här ”arbetsskadan” innan jag fick inflammation i min tand. Sån är jag ju bara. Det var först när jag satt i den där tandläkarstolen som min man och personalen påpekade det.

För det första tittade jag hela tiden på klockan, och när hon undrade om jag hade en tid att passa sa jag att det gått över en timme och att det nog satt någon i väntrummet och kanske blev irriterad för förseningen? Jag tog av någon annans tid, det är inte snyggt.

-Det tar vi hand om, sa tandläkaren, bry dig inte om det! Bara koppla av, vi tar in den patienten till en tandsköterska som fixar det!

Efter ytterligare en stund sa jag:
-Men du har väl lunch nu? Nu tar jag tid från din lunch…

Igår blev jag så opererad i den kivande tanden. Jag blev sövd och det blir normalt bara personer med extrem rädsla som kanske misskött sina tänder år efter år för att de inte vågat gå till tandläkaren. Men eftersom jag sedan jag gjorde akutbehandlingen sovit väldigt dåligt, haft svåra mardrömmar och får ångest av tanken att sätta mig i tandläkarstolen igen (jag har så stort adrenalinpåslag så bedövningen verkar inte ta ordentligt) så fick jag ett återbud till narkos.

Tandläkaren pratade med mig och sa:
-Det är konstigt, du verkar ju helt normal, man kan inte tro att du är rädd.

Jag berättade det för Tony och hans kommentar var ”konstigt att hon ifrågasatte dig” medan jag mer tyckte att det kändes som det var något hon konstaterade. Och det var nästa insikt om hur jobbet påverkar mitt sätt att agera. Jag försökte vara trevlig, skapa god stämning, göra deras jobb med mig lätt. Jag visar inga privata känslor för jag agerar på det sätt som jag är lärd och fostrad i genom jobbet, att visa hänsyn och agera proffsigt.

Det är detta som gör mig till en duktig flygvärdinna och entreprenör.
Men det är också det som gör att jag inte riktigt känner en annan Anette.