För precis tio år sen, den 5 november på förmiddagen, gick jag omkring i en dimma i ett land mellan dröm och verklighet. Mina ögon var rödgråtna och emellanåt visste jag inte om det jag just varit med om faktiskt hade hänt eller om jag sov och drömde mardrömmar.
Men mardrömmen hade ju varat i ett år, och var högst verklig. Att se någon man älskar tyna bort i cancer och kämpa förgäves, det är så smärtsamt. När ögonen till slut slocknade, när väl det sista andetaget hörts i rummet och tystnaden kom, så övergick allt till en djup sorg och det kändes som ett hål i hjärtat. Men det gick samtidigt inte att förstå. Livet skulle aldrig bli detsamma igen, det visste vi med all säkerhet.
Det blev inte detsamma, nä, men livet gick vidare. Livet går vidare. Livet utanför fortgår utan att ta hänsyn till de som lämnar, och vi som lever måste förhålla oss till det. Acceptera döden men leva i livet, och göra det på ett sätt så när dagen kommer att det är vår tur att lämna kan säga:
Jag gjorde mitt bästa.
Jag gjorde mitt bästa att leva, att bidra, att vara en god människa.
Jag ville väl.
Jag ångrar inget och jag önskar inget mer av livet.
Pappa hann inte allt han hade önskat, men i övrigt tror jag han somnade in och hade checkat av alla de andra punkterna.
Vi andra har åtminstone några timmar, dagar, veckor eller år kvar att ändra om vi inte är tillfreds ännu.
Jag skrev följande, 2003, vilket också blev ett kapitel i min bok:
Han har alltid funnits, och nu finns han inte. Han fattas mig. (nov-03)
Sorg är svårt att definiera, allt är förändrat, man känner inte ens igen sig själv och sitt eget handlande. Man befinner sig på ett sätt utanför, som i en dröm där man tänker att man snart ska vakna upp och säga till sin äkta hälft ”
– Vet du, jag drömde något fruktansvärt…”.
Men så vaknar man inte, man är redan vaken, och det finns inte någon reservutgång.
Trots att pappas lungcancer växte aggressivt det senaste halvåret, så kände vi stort hopp, även om vi nånstans visste att det kanske inte skulle gå vägen. Lungcancer har i stort sett inga lyckliga slut. Läkaren var tydlig redan vid beskedet, men gjorde allt som stått i hans makt för att bevisa motsatsen, sedan diagnosen stod klar.
Sen dess har hela familjen levt under en omänsklig stress, och den breda vägen som slutar i en begravning har inga genvägar eller sidospår det går att smita ut på. Man ser bara denna autostrada framför sig, och för varje dag närmar sig dagen man fasar för.
Trodde kanske att jag förberett mig, men det hade jag tydligen inte ändå. Efter dygn av vak, där pappa ändå varit vid medvetande, har vi pratat, tittat på gamla foton, skrattat åt tokiga minnen, gråtit, masserat hans fötter och tittat på video från livet som pågår utanför hans sjuksäng. Han sa ”min tid är snart ute”, men det förstod vi först när andningen blev tyngre och stötigare och han snart inte längre fick fram annat än huvudnickningar och skakningar på våra frågor.
Vi fanns där också under de sista svåra timmarna, och det som han fruktat mest, att han skulle ha det kämpigt och plågsamt, undgick inte honom.
Det var inte vackert, det var inte fridfullt, det var det mest fruktansvärda jag varit med om, och bilderna lämnar mig inte. De är fastsvetsade på min näthinna för alltid.
Jag är arg på Gud, för min pappa var den godaste av de goda, han hade ett stort hjärta för alla, och har genomgått så mycket smärta i sitt liv. Kunde han inte bara få sin enda önskan uppfylld, att slippa lida vid sin död?
Pappa orkade till slut inte kämpa mer. Läpparna blev blå, och sedan drog han några sista andetag, lugna, långsamma, inte ryckiga eller i panik. Sedan kom det inte fler, och rynkan mellan ögonen suddades ut.
Jag gick ner till blomsterbutiken för att sätta en levande blomma i hans hand, och i rökrutan stod två sjuksköterskor och en yngre tjej och bolmade. Jag fylldes av ett oförklarligt förakt, och hade lust att släpa in dem i rummet med kroppen och berätta i detalj om hans död och att han också varit rökare för längesen. På den tiden när man inte visste bättre.
Men så kan man ju inte göra, och jag hindrade mig. Det var nog tur. Det hade kanske förstört deras dag.
Pappas barnbarn reagerade så olika på beskedet. Den yngste, som är 4, sa ”vem ska nu jaga älg, när farfar är i himlen?” 6-åringen grät förtvivlat, och ville inte att morfar skulle vara död, de skulle ju vara på lekplatsen tillsammans igen. ”Om morfar är död vill jag också vara död”, sa hon.
Det är tufft att vara både stor och liten denna dag.
Vi tittade på Ronja Rövardotter, och när ”Skalle-Per” dör säger Ronjas mamma till Mattis: – Man föds och man dör, så har det alltid varit” 8-årige storebror svarar:
– Nä, det stämmer inte riktigt. Vi föds och vi dör, sen har vi en uppenbarelse med en ängel, och sen lever vi vidare…” Det känns så hoppfullt, så det tänker jag på.
Den där ängeln har nog gett pappa en hedersplats i himlen, och där kan han sitta på en stjärna och titta ner på oss. Då ser han att vi så småningom hittar nya rutiner, och kan klara att skratta igen någon gång.
Det känns avlägset, men det kommer.
Och han kommer att lägga huvudet på sned, och le han med.
