Ibland förvånar det mig, när jag möter människor jag vanligtvis känner behörighet med, är ”svart/vita”.
I medelåldern måste man enligt min mening ha kommit på, om inte livet självt lärt en, att det finns en massa gråtoner och nyanser, och att man alltid kan se samma situation från olika synvinklar.
Att bara gapa som en fågelunge, ta emot, och svälja otuggat känns inte helt genomtänkt.
Att vara kritiskt tänkande och att vara mottaglig för att också kunna ändra sin egen ståndpunkt om ny information påvisas är väl sunt?
Man ska inte rista saker i sten, det är min filosofi.